Litteraturförmedling och litteraturkännedom

Åse Tveit som skrivit boken Innganger; Om lesning och litteraturformidling menar att engagemang är en viktig komponent i litteraturförmedling, att litteraturförmedlaren själv ska läsa och ha både genrekunskap och kunskap inom litteraturhistoria. Vidare menar hon också bibliotekarien ska ha förmågan att kunna bedöma komplexitetsnivån på texter samt en social förmåga och kunskap att kunna möta den som frågar. Litteraturhistoria ( och framförallt kunskapen om genrer) är A och O för litteraturförmedlaren, även om man jobbar med populärkultur. Särskilt när man jobbar med populärkultur.

Projektet det magiska ordet är ofta och nosar på gränsen när det gäller den elitistisk bilden av vad som är god kultur i motsats till vad man brukar benämna som kulturell demokrati där man utgår från användarens intresse.

Jag vill mena att de två går hand i hand. Vikten av litteraturhistoria behövs och är underskattad. Den behövs först och främst för att sätta populärkulturen i rätt sammanhang. Alla berättelser är sprungna ur en kontext, detta gäller även berättelser som använder andra medier.

I tidigare inlägg har jag problematiserat det faktum att vår litteraturförmedling främst bygger på våra egna erfarenheter och eget intresse. Även mitt eget engagemang. Men oavsett vad man tycker om betald lästid så är grunden i litteraturförmedling litteraturhistoria. Detta är självklart för många men förvånansvärt inget krav på vårt utbildning. En gemensam teoretisk grund och ett utvecklat kollegialt lärande saknas också.

Många är det som uppfattat detta. Denna uppsats är väldigt bra:
http://bada.hb.se/handle/2320/7314?mode=full

En slutsats av projektet är att mitt egna engagemang när det gäller populärkultur, serier och fantastik litteratur har varit (eller beroende på hur det plockas upp, kan vara) viktigt för biblioteken men inte utan att man sätter den i kontext med litteraturhistorien och inte utan att det kollegiala lärandet.