Att arbeta med inferenser

Barns läsförståelse följer vissa mönster. Till en början så kopplar man texten till texten. Det är inte helt ovanligt att många barn med iver kastar sig på uppgiften att lösa läskoden, med stolthet också gör det men sedan tappar intresset. Många lärare upplever att besöken på biblioteken blir surriga och ostrukturerade och man tar till lättlästa böcker för att underlätta för barnen. Ointresset ligger snarare i att man redan knäckt läskoden och behöver hjälp att med att komma till nästa fas, koppla texten till det egna jaget.

Inferens kallas det när man fyller tomrummet i texten och man läser mellan raderna. En liten kille som går i årskurs 4 tar hjälp av de erfarenheter och intressen som en sådan har, för att kunna få läsförståelse måste man kunna samla ihop informationen och ge det en annan mening.

För att ta ett exempel ur Mikael Thörnqvist bok fotboll och kyssar:

-Vilka stora fötter du har, sa han.
-Läggav. Det är pappas skor.
- Vill du dansa?
- Okej.

En vuxen person kan kanske tillochmed av titeln fylla tomrummet mellan raderna. Här är det inte bara en beskrivning av karaktärens sko utan ett trevande försök till uppvaktning på dans. Vem kan inte känna igen sig i en felaktig början, ett försök till kontakt som slår aningen fel. Vilket mod det krävs för att bjuda upp och lättnaden av att inte få nobben? Det är många känslor som ryms mellan raderna.

För att man ska kunna utveckla läsförståelse måste balansen finnas. Texten måste vara informativ, man måste kunna koppla relevant bakgrundskunskap till texten.

Barnet måste skapa en ”text till jaget” koppling.

Hur gör man nu detta?

Jag som gärna jobbar med serier vill gärna slå ett slag för seriernas möjligheter att hjälpa barnet att skapa mentala bilder. Bilder som är kopplade till text hjälper barnen att automatisera läsningen på ett sätt som jag tror är väldigt underskattat.  Att använda sig av populärkulturen och bildspråket i denna tycker jag egentligen är ganska självklart. Hur tänker sig barnen en jätte idag? Vilken mental bild frammanar man? Serier som använder samma bildspråk som tillexempel cartoon netvwork behöver inte vara något dåligt i sig.

                                                                           Jätte?

 

Och har man verkligen gett estetiken en chans? Många barnprogram har en förvånansvärt genomtänkt och estetiskt tilltalande stil. Serier som som Stevens universe, äventyrsdags eller serien Chowder som använder tyg som bakgrundsbild på ett smart sätt (samma teknik användes faktiskt i Monkey Island). Poängen är att man bör bedöma bildspråket efter sitt eget kriterium och inte skygga för att använda ett bekant bildspråk, även om det upprör att barnen är mer förtrogna med manga än John Bauer.

 Ett annat sätt att uppnå samma effekt är att öva, öva öva och det kanske är där som vi vuxna tappar bort oss när vi lätt skyller på skärmtid. Jag har aldrig varit särskilt mycket för att städa, bortförklaringarna har ändrats i och med den nya tekniken men lata personer som undertecknad vill helst inte göra något som är jobbigt. Dessa individer måste luras till att göra övningen roligare.

Val av litteratur är i detta fallet A och O. Många böcker som klassas som lättlästa lämnar väldigt lite utrymme mellan raderna, jag kan givetvis se fördelarna med det om man fortfarande är i text till text fasen, men frågan är om det inte lönar sig att tänka sig för en eller två gånger. Ett litet insidertips från mig är att välja lättlästa böcker som handlar om barnfrågor. Läxan som rymde eller Apkyssen (båda av Johan Rundberg) är lättlästa och lämnar utrymme för känslor.

En fantastiskt duktig och kunniga skolbibliotekarie är givetvis ett bra hjälpmedel för att hjälpa till att ta steget till text till jaget nivån. I den enklaste formen så kan vi hjälpa till med att göra övningen lättare genom att erbjuda bra böcker. I en perfekt värld hade vi möjlighet att enskilt får sätta oss ned med varje elev och ta del av dennes egna erfarenheter och intressen för att kunna hitta precis lagom rätt nivå på bok och handling. Detta gör vi också, kanske mest på kvällstid när de riktigt bokintresserade kommer, men sällan när läraren skickar en hel klass.