Alla barn behöver känna sig representerade

Självklart är det bra och billig reklam för marvel att skicka lite serietidningar till den lilla killen som råkat ut för en olycka och hävdar att hans spindel-sinne räddat honom: 

Men det visar också vikten av representation och för oss som jobbar på bibliotek så kan den här bilden på spindel-mannen vara bra att känna till:

Jag ser mycket positivt och intressant i populärkulturen, hjälteidealet lever och jag tror att det är viktigt att det uppmärksammas och att man har ett medvetet förhållningssätt även till denna litteratur.


Känner man att man att man har noll koll på vad som händer i serievärlden så får man fundera kring sin omvärldsbevakning, i alla fall om man jobbar med barn och ungdom.



Tyvärr så finns det inte så jättemycket forskning kring hjälteideal i populärkultur men här är några av böckerna som har inspirerat mig:

Jacobi Jolandes arbete "Complex Archetype Symbol in the Psychology of C. G. Jung" där han studerar tre centrala begrepp inom den analytiska psykologin (den dynamiska symbolen, det individuella komplexet och den universala arketypen) Jungs teorier , om att arketyper är begravda i vårt omedvetna, och dyker upp i form av kultur, religion, och sagor är oerhört fascinerande.

Bruno Bettelheim är en annan favorit , som använder sig av Freuds teorier om detet, jaget och överjaget. Han är mer inne på kultur och litteratur men i form av folksagor som han menar har samma funktion som psykoanalysen. Här är hjältens resa betydande för barnets utveckling. "Sagans förtrollande värld" använder jag mig av väldigt mycket och är en av anledningarna att jag ville bli bibliotekarie.

The Hero with a Thousand Faces skriven av Joseph Cambell diskuterar också resans betydelse och den hjälte arketypen.

The hero, A study in tradition, myth and drama skriven av Lord Raglan undersöker mytbildningar kring historiska personer, vad som skiljer de fiktiva hjältarna från de historiska och vad som händer i processen mellan historia och myt.

Strukturer i sagor, normer och annat

Så här kan det se ut på skrivbordet när man förbereder att prata om strukturer i berättandet. Under en lektion med klass sex har vi pratat om vissa typiska strukturer som sagor, skrönor och spökhistorier. Vi har också pratat om normer och hur berättelsernas funktion lever kvar i form av till exempel creepy pasta. 

Uppgiften som följer är att själva levandegöra en saga genom att skriva en egen modern version där man också har möjlighet att ändra på normerna så att dom ska bli aktuella. Eleverna tycker det är intressant med skrönor och spökhistorier, ett fåtal klickade till då det gällde sagans funktion och kom själva med förslag. Man kan jobba på liknade sätt med att använda skrönan och spökhistorier är ett bra utgångsläge om man vill jobba med vad som är sant eller inte i en berättelse.

 Berättarkraft 

Berättarkraft är ett stipendium med syfte att utveckla berättarkulturen i Västerbotten. Som bibliotekarie jobbar jag med berättandet i både litterär och muntlig form. De låntagare och elever som har ett annat modersmål än svenska är en väldigt tacksam grupp att jobba med när det gäller det muntliga berättandet. I projektform kan jag undersöka nya metoder för läsfrämjande arbete där det muntliga berättandet, fast kanske hellre i form av poddar och framträdanden, faktiskt är en viktig del. 

Målsättningen, att uppmuntra och stimulera framtidens läsare och berättare, delar jag med både Västerbottensteatern och Skellefteå Kraft (som är initiativtagarna till berättarkraft) och därför blev fortbildningen i muntligt berättande lite av en lyckoträff för mig.

Ni som följer bloggen vet hur jag gärna jobbar med sagor som något levande och interaktivt. Mitt bidrag, som sätter samisk föreställningsvärld i fantasymiljö och ramar in den i en populär litterär stil, skulle kunna vara ett typiskt exempel för hur man blåser liv i de gamla berättelserna. Under fortbildningen fick jag både inspiration för nya uttrycksformer som teater men också själv uppleva mötet mellan generationer, berättarstilar och genrer. Flera fantastiska berättare från helt olika kultursfärer möttes under en engagerande och lärorik helg. Vi fick vi jobba med våra texter under ledning av en engagerande dramapedagog och mycket kommer jag att kunna ta med mig till mitt arbete på biblioteket. 

Till er bibliotekarier som följer bloggen kan jag rekommendera att man funderar kring möjligheterna till att ta hjälp av en dramapedagog för att stärka både berättelserna och sig själv som utövare. 

Vi måste också värna om de krafter som kämpar, inte bara för att bevara vårt kulturarv, men också för att utveckla det. 

Träskmannen lever

Kanske känner man till honom från filmen från 1982 av Wes Craven eller så har man mött honom i svenska gigant?

Träskmannen eller Swamp Thing som han heter på engelska har fascinerat ungdomar senan karaktären kom på 70-talet. Som en arketyp då ät han betydligt äldre än , särskilt Alan Moores version som tog inspiration från det engelska folktromotivet "The Green Man". Som seriefigur så har han fått lite olika funktioner, nu senast som en bifigur i Hellblazer, men att det börjar vakna ett intresse för honom märks bland annat av hans medverkan i det nya tv-spelet Injustice 2

Hur kommer miljöaspekten att påverka denna gräsrotsaktivist blir det spännande att ta del av. Kanske får vi se Trump vs Swamp Thing? Det kommer i alla fall vara ett tv-spel som jag vill köpa.

Aktuell eller inte så är den seriehistoriske Swap Thing intressant, särskilt Alan Moores tolkning, och förtjänar sin plats på biblioteket. Om man vill använda sig av berättandeformen när man pratar om mijlö i skolan så kan det väl ändå inte finnas ett tuffare sätt att göra det på?

Nu måste denna bibliotekarie träska.. jag menar traska vidare. Jag ska läsa den senaste versionen av Swamp Thing som vi förstås har på biblioteket.

                                                         Skogens berättarkraft. 

I biblioteket så har vi ett väldigt fin Västerbottensrum, en skatt fylls av berättelser, visdom, vårt kulturarv och den människors röster som talar till oss från en svunnen tid.  Västerbottensrummet består förstås av text, men Unescos konvention som sätter fokus på det immateriella kulturarvet är ändå intressant i sammanhanget .Där beskrivs det immateriella kulturarvet som en kraft som överförs från generation till generation, men på biblioteket så ser man sällan den yngre generationen i dessa sammanhang.

Men eftersom jag samtidigt jobbar väldigt mycket med barn och ungdom så märker jag att intresse för berättande, ljudböcker och folksagor är mycket stort. Det tar också uttryck i de nya kommunikationskanalerna där podcastvågen är den mest utmärkande. Intresset för mytologier och andra världar tar uttryck i tv-spel som Oknytt (http://store.steampowered.com/app/286320/?l=swedish) inom fantasy finns begreppet nordic fantasy noir som används om mörk avskalad fantasy med inslag av nordisk folklore. 

Man kan säga att vårt kulturarv ständigt återskapas i ”samklang med människans sociala och fysiska miljö” spökhistorier florerar i podcastsändningar, fantasy och science fiction utforskar dåtid och nutid med spegeln hållen mot vårt kulturarv.

Hur ska man då blåsa liv i skogens berättarkraft hos ungdomarna?

Det första man behöver göra är att omfamna det interaktiva delarna i berättandet. En saga på papper är i stagnerad form. Att uppmuntra till att levandegöra och att producera istället för att presentera allt i arkiverad stagnerad form är nyckeln.

Det går att göra med enkla medel:

En berättarkväll med spöktema för gamla och unga

Att samla berättelser på en webbsida

Att göra en podcast eller ljudbok av det hela

Fantasifulla historier

Vår skrivarsida är uppdaterad.
http://skugga-over-vindeln.webnode.se/

Några är det som inte vill bli publicerade och några har kommit med förslag på andra texter. Roligt är det i alla fall att få ta del av berättelserna.