Inverterat bokprat och bemötande av människor med aspbergers syndrom

Inverterat bokprat är en bra metod för att kartlägga specialintressen. Inom autismspektrumet är ofta specialintressena väldigt uttalade. Några små saker man måste tänka på i bemötandet är dock:

1.      Ge personen tid att förbereda sig. Tillsammans med assistenten tog vi en bild för att förbereda för samtalet.

2.      Väl en trygg miljö. Vi flyttar oss från biblioteket till klassrummet

3.      Kom i tid. En svårighet för bibliotekarien som är rätt så uppbokad men det är viktigt att prioritera struktur.

4.      Ge tid för samtalet. Det är inte alltid nödvändigt med ögonkontakt fokusera hellre på tydlighet.

5.      Ge extra tid för svar

Elever med aspbergers syndrom behöver konkreta uppgifter och har lättare att förstå faktatexter.

 Tv-spel och dataspel är ett vanligt intresse och många böcker som vi kunde jobba med fanns på biblioteket (tack vare projektet) men det gjordes också en specialbeställning.  Viktigt är dock att när eleverna får hjälp med att hitta litteratur från sitt specialintresse (detta för att det ska bli lättare att analysera texterna) så är det viktigt att pedagogen är insatt i texterna och där är det viktigt med en insatt bibliotekarie som kan hjälpa till med feedback så att eleverna får hjälp med att förstå vad man läser.

Populärkultur och elever med neuropsykiatriska funktionshinder

Att jobba med skönlitteraturen och populärkulturen ger en möjlighet att ge eleverna inträde till andra människors tankar. Såsom det uttrycks i kursplanen så är det tänkt att det ska utmana till nya tankesätt och öppna för olika perspektiv.

Biblioteket har förutom samarbetet med skolan §4 i bakhuvudet: 

4 § Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska ägna
särskild uppmärksamhet åt personer med funktionsnedsättning,
bland annat genom att utifrån deras olika behov och
förutsättningar erbjuda litteratur och tekniska hjälpmedel
för att kunna ta del av information.

Denna text ska handla om elever som har svårigheter med social interaktion, kommunikation och central koherens, d.v.s. hur man uppfattar sammanhang och helheter. Individer med stora svårigheter inom dessa områden får ofta diagnosen Aspbergers syndrom. Med det kan också medfölja en begränsad föreställningsförmåga och hos vissa individer har man utöver detta stora problem med perceptionen och kan vara känslig för ljud, beröring osv..

Detta är alltså en prioriterad målgrupp för biblioteken vars uppgift är att stärka dessa individer utöver det arbete som sker i skolan. Personer med Neuropsykiatriska funktionshinder är svåra att upptäcka, ett samarbete med skolan är här nödvändigt och också naturligt. Litteraturen man arbetar med bör väljas med omsorg då läroböckerna kräver att eleverna ska kunna generalisera och läsa med inferens vilket är det som man har svårigheter med då man har den här sjukdomen.

Här är det extra viktigt att möta eleverna på deras egna arena. Utan några större studier som uppbackning är jag säker på att eleverna befinner sig på nätet, att eleverna spelar, att eleverna undersöker sina sociala förmågor även på nätet och i onlinespel.

En kort guide hur man bemöter personer med aspbergers syndrom beskrivs i morgon på bloggen, men det är viktigt att biblioteken har kunskap om de speciella förutsättningarna. Meningen med detta samarbete är göra en kulturell kartläggning av en person med aspbergers syndrom för att i första hand hjälpa till med den egna skönlitterära läsningen, i andra hand ge skolan tips på metoder och litteratur samt att undersöka om man kan jobba med skönlitteraturen utifrån elevens intresse för att diskutera socialt samspel.

Litteraturförmedling på nätet

Om biblioteken ska ha livslångt lärande som ledstjärna samt ge möjligheten till att fördjupa barn och ungdomars utveckling och läsintresse så behövs både kunskap och förtroende. Se tidigare inlägg om litteraturkännedom.

Viktigast är kanske hur vi signalerar detta på nätet.

En bra mer övergripande artikel på mina bibliotek som guidar låntagaren i svensk arbetarlitteratur:

http://www.minabibliotek.se/120759/svensk-arbetarlitteratur

En fantastisk artikel om man mer specifikt riktar in sig på slavisk litteratur:

http://www.minabibliotek.se/139567/sjalvstandighet-och-sanning-i-slavisk-litteratur

Dock så saknas det både övergripande och mer specifika artiklar om serier. Faktum är att boktipsen är ganska skrala med tanke på intresset som finns i Västerbotten. Både en serieskola i Skellefteå och en populär seriebutik i Umeå skvallrar om ett stort intresse och på vår webbplats minabibliotek.se kommer det inom kort att dyka upp både serietips och en och annan artikel.

Jag ska försöka länka till dem i bloggen men i första hand är det två artiklar kring mer specifika litteraturorienterade företeelser samt boktips som tar upp den mest basala seriehistorien såsom The Dark Knight returns, Watchmen osv..  (tidigare har jag skrivit om Maus samt fables) samt några boktips kring serier som finns på netflix som till exempel Alias, Green Arrow, the flash osv..

Nästa steg är förhoppningsvis att plocka upp det specifikt västerbottniska intresset som rör sig kring skaparna här samt Dylan Dog som ges ut i Skellefteå och givetvis nya intressanta serier som Acke, Hinterlands osv..   

Litteratur som främjar eget skapande

Som jag tidigare noterat så är fanfiction en outnyttjad resurs på biblioteket. Att uppmuntra människors skapande (jag skriver inte barn och unga) handlar om att flytta gränser, åsidosätta jantelagen och att ge tillträde till den skapande kraft som jag tror att alla bär inom sig. Kodat i vårt DNA.

Ovanstående mening ska inte läsas metaforiskt, jag tror verkligen att vår biologiska drift att skapa, att sprida information via vårt DNA på något sätt omvandlats till ett grundläggande behov att efterlämna en del av sig själv. Min berättarröst, den du får i huvudet när du läser detta , är en kvarleva av mig som satt i print skulle överleva min biologiska kropp med flera hundra år.

Att skapa och skriva är en del av vad som gör oss mänskligt och den nya tekniken har möjlighet att låta fler få utlopp för detta. Har vi detta i åtanke när vi jobbar med ungdomar?

Fantasi och fantasy är naturliga samarbetspartners. Sagor har antagligen berättats sedan mänsklighetens gryning och kommer att leva i flera hundra år till.

Vad biblioteket bör ta tillvara på är de moderna sagorna.

För att ge ett exempel på en fantasirik värld som jag tror exemplifierar ovanstående är serien Hinterkind av Ian Edgington och Francesco Trifogli.

I Hinerkind får man följa två ungdomars vandring i en postapokalyptisk värld. Människan är nästan utrotad av någon sorts pest eller sjukdom och naturen tar tillbaka jorden. Det är en berättelse om förändring och konstruerad tillvaro där man vänder på maktförhållandena.

Människorna jagas av sagofigurer, dessa har alltid funnits men har varit bortträngda av människor, nu tar de hämnd. Varulvar, troll och människor samlas i en mix som denna förkortade beskrivning inte riktigt gör rättvisa. Det är fantasy och fantasi uppskruvat till max och mästerligt berättat.

Många teman skulle man kunna jobba med pedagogiskt, om man nu måste rättfärdiga det utöver själva läsupplevelsen . Serien skulle såklart behövas lyftas fram i skyltning och på webben och då ämnet ligger i tiden så skulle det säkert locka en och annan besökare till biblioteket.

Men den riktiga vinsten är den explosion av kreativitet och det faktum att ingen kan läsa detta utan att på något sätt fångas med i fantasin och mytologin.  

Litteraturförmedling och litteraturkännedom

Åse Tveit som skrivit boken Innganger; Om lesning och litteraturformidling menar att engagemang är en viktig komponent i litteraturförmedling, att litteraturförmedlaren själv ska läsa och ha både genrekunskap och kunskap inom litteraturhistoria. Vidare menar hon också bibliotekarien ska ha förmågan att kunna bedöma komplexitetsnivån på texter samt en social förmåga och kunskap att kunna möta den som frågar. Litteraturhistoria ( och framförallt kunskapen om genrer) är A och O för litteraturförmedlaren, även om man jobbar med populärkultur. Särskilt när man jobbar med populärkultur.

Projektet det magiska ordet är ofta och nosar på gränsen när det gäller den elitistisk bilden av vad som är god kultur i motsats till vad man brukar benämna som kulturell demokrati där man utgår från användarens intresse.

Jag vill mena att de två går hand i hand. Vikten av litteraturhistoria behövs och är underskattad. Den behövs först och främst för att sätta populärkulturen i rätt sammanhang. Alla berättelser är sprungna ur en kontext, detta gäller även berättelser som använder andra medier.

I tidigare inlägg har jag problematiserat det faktum att vår litteraturförmedling främst bygger på våra egna erfarenheter och eget intresse. Även mitt eget engagemang. Men oavsett vad man tycker om betald lästid så är grunden i litteraturförmedling litteraturhistoria. Detta är självklart för många men förvånansvärt inget krav på vårt utbildning. En gemensam teoretisk grund och ett utvecklat kollegialt lärande saknas också.

Många är det som uppfattat detta. Denna uppsats är väldigt bra:
http://bada.hb.se/handle/2320/7314?mode=full

En slutsats av projektet är att mitt egna engagemang när det gäller populärkultur, serier och fantastik litteratur har varit (eller beroende på hur det plockas upp, kan vara) viktigt för biblioteken men inte utan att man sätter den i kontext med litteraturhistorien och inte utan att det kollegiala lärandet.   

Tänk dig biblioteket som ett skepp

Låt oss tänka den som en vacker brigg med separat mast för gaffelseglet. Vindarna som blåser är samhällsförändringarna och sjövägen är utstakad. Vår sjökarta är bibliotekslagen och vi styr mot landet demokrati förbi öarna yttrandefrihet och åsiktsbildning.  På vägen plockar vi upp alla som vill åka med, ingen ska lämnas i sjönöd. Det är många ungdomars i vattnet nu så vi har en extra utkik som håller ögonen öppna för den speciella målgruppen. Ibland ser man folk på stranden som pekar och ropar åt oss att vi egentligen är en stockbåt och att brädorna (om man tittar riktigt noga ser man att de består av böcker) är omoderna och ruttna, men då ser man inte hela skeppet.

Skeppet är fantastiskt vackert. En del av plankorna har är så gamla att man tror att Ptolemaios den andre av Egypten spikat fast dem, gaffelseglet är digitalt och pixeleras i solen. Briggen har nämligen både digitala och analoga segel och besättningen har vigt fyra eller fem år av sitt liv för att träna sig för att manövrera skeppet.

Men stora skepp är lite knepiga att styra, även om sjövägen är utstakad på det stora hela så kan man få mer fart om man använder sig av lite andra vägar. Just nu kanske de digitala seglen har mer medvind, jag vet inte. Ett stort skepp tar tid att ända kurs. Men sjunka kommer det inte att göra.

Omvärldsbevakning

Tro det eller ej men bilden är tagen på mitt köksbord (det är ganska nyinköp, därav frånvaron av fläckar). Serierna är en del av min omvärldsbevakning och sådant jag köpt själv (alla utom Acke faktiskt). Det ingår inte i min arbetstid att läsa böcker.

För vår prioriterade målgrupp ungdomar borde det finnas minst arbetstid till att hålla sig uppdaterad uppdaterad med den här typen av ungdomslitteratur. Betald lästid är något svävande men om det inte ingår så är det egentligen inte möjligt att hålla sig uppdaterad om man inte själv är intresserad.

Jag har ett eget intresse, men det blir ett stort problem för hela verksamheten om det förväntas att man ska hålla sig uppdaterad på fritiden. Ett bokprat utgår ofta från personen som håller i det. Bokpratet avspeglar då dennes fritidsläsning, men är bibliotekets personal verkligen så varierad att vi på det sättet får den bredd som vi enligt våra styrdokument bör ha?
Påverkar detta bokinköpen?
Påverkar det vårt pedagogiska arbete med ungdomar?
Blir vår kvalitetsdeklaration bara tomma ord om btj:listans redaktörsomdömen är en ledsjärna istället för ett komplement?
Är vårt kollegiala lärande så utvecklat att vi kan plocka upp bredden på den kompetensen som finns utspridd i länet?


Om ungdomar är vår prioriterade målgrupp och de flesta som arbetar är mellan 45 och 65 blir det  faktiskt ett problem. Ett problem som man kan lösa med bättre samarbete och med ett strategist arbete med litteraturen. Ett strategiskt arbete där man aktivt jobbar för bredd och där det ingår att fylla uppenbara luckor och arbetstid till att göra det.

Att arbeta med inferenser

Barns läsförståelse följer vissa mönster. Till en början så kopplar man texten till texten. Det är inte helt ovanligt att många barn med iver kastar sig på uppgiften att lösa läskoden, med stolthet också gör det men sedan tappar intresset. Många lärare upplever att besöken på biblioteken blir surriga och ostrukturerade och man tar till lättlästa böcker för att underlätta för barnen. Ointresset ligger snarare i att man redan knäckt läskoden och behöver hjälp att med att komma till nästa fas, koppla texten till det egna jaget.

Inferens kallas det när man fyller tomrummet i texten och man läser mellan raderna. En liten kille som går i årskurs 4 tar hjälp av de erfarenheter och intressen som en sådan har, för att kunna få läsförståelse måste man kunna samla ihop informationen och ge det en annan mening.

För att ta ett exempel ur Mikael Thörnqvist bok fotboll och kyssar:

-Vilka stora fötter du har, sa han.
-Läggav. Det är pappas skor.
- Vill du dansa?
- Okej.

En vuxen person kan kanske tillochmed av titeln fylla tomrummet mellan raderna. Här är det inte bara en beskrivning av karaktärens sko utan ett trevande försök till uppvaktning på dans. Vem kan inte känna igen sig i en felaktig början, ett försök till kontakt som slår aningen fel. Vilket mod det krävs för att bjuda upp och lättnaden av att inte få nobben? Det är många känslor som ryms mellan raderna.

För att man ska kunna utveckla läsförståelse måste balansen finnas. Texten måste vara informativ, man måste kunna koppla relevant bakgrundskunskap till texten.

Barnet måste skapa en ”text till jaget” koppling.

Hur gör man nu detta?

Jag som gärna jobbar med serier vill gärna slå ett slag för seriernas möjligheter att hjälpa barnet att skapa mentala bilder. Bilder som är kopplade till text hjälper barnen att automatisera läsningen på ett sätt som jag tror är väldigt underskattat.  Att använda sig av populärkulturen och bildspråket i denna tycker jag egentligen är ganska självklart. Hur tänker sig barnen en jätte idag? Vilken mental bild frammanar man? Serier som använder samma bildspråk som tillexempel cartoon netvwork behöver inte vara något dåligt i sig.

                                                                           Jätte?

 

Och har man verkligen gett estetiken en chans? Många barnprogram har en förvånansvärt genomtänkt och estetiskt tilltalande stil. Serier som som Stevens universe, äventyrsdags eller serien Chowder som använder tyg som bakgrundsbild på ett smart sätt (samma teknik användes faktiskt i Monkey Island). Poängen är att man bör bedöma bildspråket efter sitt eget kriterium och inte skygga för att använda ett bekant bildspråk, även om det upprör att barnen är mer förtrogna med manga än John Bauer.

 Ett annat sätt att uppnå samma effekt är att öva, öva öva och det kanske är där som vi vuxna tappar bort oss när vi lätt skyller på skärmtid. Jag har aldrig varit särskilt mycket för att städa, bortförklaringarna har ändrats i och med den nya tekniken men lata personer som undertecknad vill helst inte göra något som är jobbigt. Dessa individer måste luras till att göra övningen roligare.

Val av litteratur är i detta fallet A och O. Många böcker som klassas som lättlästa lämnar väldigt lite utrymme mellan raderna, jag kan givetvis se fördelarna med det om man fortfarande är i text till text fasen, men frågan är om det inte lönar sig att tänka sig för en eller två gånger. Ett litet insidertips från mig är att välja lättlästa böcker som handlar om barnfrågor. Läxan som rymde eller Apkyssen (båda av Johan Rundberg) är lättlästa och lämnar utrymme för känslor.

En fantastiskt duktig och kunniga skolbibliotekarie är givetvis ett bra hjälpmedel för att hjälpa till att ta steget till text till jaget nivån. I den enklaste formen så kan vi hjälpa till med att göra övningen lättare genom att erbjuda bra böcker. I en perfekt värld hade vi möjlighet att enskilt får sätta oss ned med varje elev och ta del av dennes egna erfarenheter och intressen för att kunna hitta precis lagom rätt nivå på bok och handling. Detta gör vi också, kanske mest på kvällstid när de riktigt bokintresserade kommer, men sällan när läraren skickar en hel klass.

Inverterat boksamtal

Detta inlägg höll på att bli inlägget som aldrig skrevs, ändå är den i sin enkelhet en viktig metod att förmedla. Vissa självklarheter tar man för givet, som att ju mer man läser desto skickligare blir man. Detta är självklart för skolan men någon jag skulle kunna problematisera som kulturförmedlare (det är också viktigt vad man läser) men om vi håller oss till läsutveckling ur skolans perspektiv så torde det vara det mest grundläggande antagandet då det gäller läsfrämjande arbete.

Många läsforskare menar att skoltiden inte räcker till ( här kan jag hänvisa till God läsutveckling. Kartläggning och Övningar  (Lundberg & Herrlin 2004).

Ungdomar måste alltså utöver kraven från skolan motiveras att läsa skönlitteratur hemma.

Motivationen är en viktig faktor, kanske den viktigaste.

En skolbibliotekaries uppgift kan vara att undersöka behoven och analysera svårigheter i undervisningen och utforma åtgärder, inte bara hos särskilda individer och grupper, utan även på organisationsnivå. En skolbibliotekarie är alltså klistret som utifrån elevernas eget intresse, med insikt i fritiden, analyserar hur man bäst ska motivera eleverna att läsa skönlitteratur.

Hur får man bäst översikt över elevernas läsvanor och intressen samtidigt som man bli delaktig i undervisningen? Jo, man jobbar med inverterat bokprat.

Inverterat bokprat är något så enkelt som att man sitter med på svensklektionernas bokprat i vilken form nu läraren använder dem. Motsatsen till bokprat dvs boklyssning. Att man som bibliotekarie lyssnar på elevernas bokprat snarare än att man bokpratar själv kan kännas lite ovant. Blir det en bokdiskussion är man givetvis delaktig och kan bidra men i huvudsak är det en omvärldsbevakning. Dialogen med ungdomarna ska man förstås ta tillvara på.  

Kanske är det självklart att man jobbar så? Själv så gjorde jag det första gången på min lunch för att eleverna bjöd in mig, dock är det väl investerad arbetstid. Ingen förberedelse krävs. Man kan avsätta tex. 30 minuter i veckan och få ut så mycket av det.

Förutom att man kartlägger ungdomarnas intressen och läsvanor så är det:

Ett naturligt sätt att få en närhet till biblioteket.

En möjlighet att träffa de ungdomarna som inte är biblioteksbesökare, och dessutom göra det i dialog (om kultur)

Man får en unik position som läsförmedlare då man, till skillnad från läraren, har ett uppdrag att främja läslust, inte läsförmåga.

Man har möjlighet att återkoppla på biblioteket och lyfta de barn som faktiskt läser.

Man får utöver detta väldigt bra boktips. Inverterat bokprat är något du borde prova på. Kolla med din närmaste svenskalärare och fråga om du får ta med dig kaffekoppen och njut av att vara den som är tyst en stund.

 

 

Populärkultur i medieplaneringen

Projektet har gett både tid och reflektion kring användandet av populärkultur på biblioteket och så här kan analysen se ut när vi ser över specifika hyllor. Här är det engelskahyllan för ungdom som ses över . Detta är egentligen inte från medieplanen utan från vårt medomfattande interna dokument (som medieplanen baseras på)

Biblioteket har ett stort urval av korta böcker för lästräning samt populära böcker ungdomsböcker som Harry Potter. Vi har tidigare försökt att röra oss ifrån en alltför kanoniserad litteratur som vi upplever inte problematiseras av skolan. Vårt urval tar hänsyn till det att den traditionella kulturarvsförmedlingens urval skett av en kulturelit, en homogen grupp från liknande kulturell bakgrund och böckerna som används på engelska lektionerna bör snarare reflektera ett modernt språkbruk. Eftersom skolan är den stora målgruppen så måste man även här utgå från läroplanen.  Där det står att eleven ska:

”reflektera över livsvillkor, samhällsfrågor och kulturella företeelser i olika sammanhang och delar av världen där engelska används.”

Vi bör alltså se över vårt bestånd så att berättelserna speglar detta bättre.

Vårt projekt det magiska ordet har undersökt urvalet från ett populärkulturellt perspektiv. Engelskan är det viktigaste kommunikationsspråket inom populärkulturen, och populärkulturen ger en unik möjlighet att sätta sig själv i relation med världen, så har en del av urvalet utnyttjat populärkulturella fenomen där man har tagit avstamp i unga människors mediavanor.

Ett noggrant urval där man delvis använt sig av goodreads och reddit har resulterat i punktinköp baserat på populärkulturella företeelser, detta ska byggas ut med hjälp av prisbelönta och ibland kontroversiella ungdomsböcker som tar upp ungdomsfrågor och utspelar sig på olika delar av världen.

Satsningen ska utvärderas i kommande medieplan.

Bild på inköp och funderingar kring dessa kommer senare i bloggen

Professionell fanfiction

Egentligen har eget skapande aldrig varit så populärt och haft så stora möjligheter som nu. Det är många som både läser och skriver fanfiction. Fanfiction är, för er som missat det, helt enkelt när man skriver berättelser och äventyr kring redan etablerade världar. Ett av de absolut tidigaste exemplen torde vara Spockanalia , en startrek-tidning där man publicerade läsarnas skrivna äventyr och som kom redan 1967 . Antagligen går rötterna djupare än så. Är kanske John Miltons Det förlorade paradiset som kom redan 1667 en form av fanfiction? Om någon nu satte kaffet i halsen så behöver man inte dra en tydlig linje annat än att det handlar om fortsättningshistorier eller fördjupningar av redan etablerade karaktärer eller världar. Om man vill komplicera det hela så finns det numera någon sorts professionell fanfiction där en redan etablerad författare får skriva en fortsättning eller fördjupning och det räknas som kanon.

Tidigare har en litterär kanon varit en samling verk som ansetts vara nominerande, numera är snarare, i en litterär bemärkelse, de litterära verk som under en viss tid är föremål för forskning och hålls aktuella genom nyutgåvor. I den betydelse som den har här, och som är intressant för oss, så är det synonymt med den officiella versionen av berättelsen.  

Detta innebär faktiskt att man från officiellt håll accepterar och säljer fanfiction. För att exemplifiera: Både Sherlock Holmes och Poirot är kända karaktärer vars författare inte längre finns men vars ”kanon” styrs av ett dödsbo. 2011 kom boken The House of Silk  av den brittiska författaren Anthony Horowits. På bokens omslag kunde man läsa att detta minsann var officiell kanon, det var dock inte den första boken som använde detta reklamtrick. Både Caleb Carr’s The Italian Secretary och Lyndsay Faye’s Dust and Shadow har räknats som officiell kanon. Spohie Hannah blev kontrakterad att skriva monogrammorden” ett nytt äventyr med den populäre Hercule Poirot.

Sen finns det professionella författare som skriver eller har skrivit fanfiction som inte är kanon. Det mest uppenbara exemplet här är förstås den kände och uppskattade författaren Nikolaj Daniilovitj Perumov som skrivit en fortsättning på Tolkiens sagan om ringen.

Fanfiction är ett sätt att vara delaktig i skapandet, det är också något som rör sig över olika medier. Det enklaste exemplet är förstås ungdomar som skriver fanfiction kring dataspel men givetvis finns det fanfiction baserat på rollspel (Höstmörkrets drakar av Margaret Weis och Tracy Hickman bara för att ta ett exempel). Tv-serier är givetvis också populära och nästan som att man kan upptäcka bokens fördelar mot dess digitala motsvarighet (oj, den behöver inte laddas) kan man upptäcka att spelet eller filmen som du fantiserat om att göra kanske kan skrivas som en bok utan krav på programmering eller specialeffekter

Detta är relevant för biblioteket för att:

1.      Gränserna kring hur man ser på fanfiction har luckrats upp. Detta är både motivation till den som skriver samt något ganska okänt för biblioteken att utforska.

2.      Fanfiction rör sig över olika medier.

3.      Tekniken gör att man lättare kan sprida och trycka det man skriver.

 Fanfiction kommer att bli populärare och vi måste revidera vårt förhållande till det på biblioteken.  Framförallt när mycket skapande sker på nätet.

Lajv och Rollspel sagans efterträdare

Planeringen för hösten är i full gång och även under sommaren så har vi undersökt möjligheten att jobba pedagogiskt med sagor. Populärkulturen som vi jobbar med har drag av myt och mytens berättartradition. Med sagan kan man undersöka andra funktioner. De flesta kulturer gör ingen större skillnad på saga och myt. Tyskan använder ordet ”sage” för saga, ”Märchen” för folksaga. Både Engelskan och  Franskan använder mindre definierade termer som tex. engelskans ”Fairytale”.

Själv så tycker jag mig se en stor skillnad och en poäng i att tydligare definiera saga och myt. Vill man dra paralleller med nya myter så är t.ex. Batman (eller Beowulf om man vill ta en klassisk myt) både namngiven och satt i en historisk eller fiktiv kontext. Rödluvan är snarare en symbolisk beskrivning precis som Askungen. Sagan använder sig till större del av symbolik.  Sagan tvekar inte att ta upp mänskliga universelle problem förpackade på ett väldigt enkelt sätt. Sagor är till för barn, även om vuxna kan ta till sig dessa och själva kärnan i sagan är att temat är förpackat i sagans form som alla kan förstå.

När vi pratat sagor för lite äldre barnen så vill lärarna gärna att man sätter fokus på den lokala historien samt ger barnen (och ungdomarna) en möjlighet att ta del av vår sagotradition. Förskolan skulle jag föreslå att använda sagopedagogik när man arbetar tematiskt och det finns stora möjligheter att jobba in läroplanens mål i detta.

I projektets regi vill jag försöka utveckla en annan sagospecifik egenskap. Under en berättardag på hembygdsgården i vindeln så var det en grupp som var särskilt intresserade av att själva vara delaktiga i sagan. Ofta gör detta lärarna som följer med lite nervösa och man hyschar eleverna en aning. Man utgår ifrån att jag vill berätta sagan ifrån dess nedtecknade stagnerade form, men detta är egentligen ingen självklarhet. Sagan i sin ursprungliga form är mer rörlig, nästan en upplevelsebaserad uttrycksform.  Vi har tidigare haft en barnteater på biblioteket där man ritade en fyrkant och skapade en ”scen” som fungerade som en magisk bubbla. Man försökte få barnen delaktiga i föreställningen men problemet är att publiken sitter utanför bubblan. Där teater har svårigheter och begränsningar kan sagan lyckas och det är nu ni får en förklaring till rubriken.

 

Lajv är på många sätt sagans efterträdare när det gäller gemensamt berättande och det vore intressant att tydligare korsbefrukta dem. Alla deltagare är aktiva subjekt och man följer inget skrivet manus (som teatern) men man kan hålla sig till förenklade tematiska berättelser. Rörligheten i sagan kan användas pedagogiskt på flera sätt. Man kan arbeta med värdegrunder och normer i en dialog med barn/ungdom och utgå från deras intresse och perspektiv.  Bara för att ta ett exempel som kanske skulle passa äldre ungdomar så har ”nörd på pride” och Blackbox Malmö gjort ett lajv om sex och kärlek:

http://spelkult.se/screwing-the-crew-ett-blackboxlajv-om-oppna-forhallande-svek-karlek-och-sex/

Blackbox en kombination av en traditionell pjäs som korsas med den fria lajvformen. Är det något för biblioteken?

De traditionella rollspelen med tärning och papper hämtar både inspiration från sagans värld och ibland ganska handfast från sagan:

http://spelkult.se/sagan-blir-spel-i-aventyr/

Sagan är i sin natur interaktiv, med hjälp av rollspel och lajv kan man förstärka den funktionen. Jag tror att detta skulle inspirera till eget skapande och faktiskt öka intresset för både läsning och bildning beroende på vilka teman man använder sig av.