Mall för det litterära samtalen som jag hållit för klass 6-9 renforsskolan.

Målet för boksamtalet är att få igång den litterära diskussionen. Aidan Chamber menar att vi genom att tala lär vi oss att tänka. Själv brukar jag jämföra det med en fikarast på jobbet. Vi är födda att konsumera kultur och vi behöver ventilera och diskutera för att ta till oss och bearbeta vad vi konsumerat. Diskussionen fungerar inte bara som bollplank utan också inspiration för andra. Att tjuvlyssna på när arbetskamrater diskuterar tv-serier kan vara pedagogiskt intressant.

Först så är det viktigt att välja en bok som är väl förankrat i elevernas intressen. Min projekt riktar sig mycket åt science fiction och fantasy då dessa genrer upplever en stor boom, dock är det intresset som ska kanaliseras.

Steg två är att gemensamt sätta boken i dess kulturella sammanhang. Jag inleder alltid med att försöka orientera mig kring vad eleverna känner till om genren, boken eller närliggande populärkulturella uttryck. Ett exempel på detta kan vara att kolla om några av eleverna sett serier eller filmer om ligger i nära anknytning till boken. Man kan använda sig av enkla frågor om man hittar några intressanta beröringspunkter:

Vad gillade du med den boken/serien/spelet osv

Vad gillade du inte?

Var det något du undrade över, något om var konstigt eller om du inte förstod?

Bäst är om samtalet visar på mönster och kopplingar till litteraturen. Man får hjälpa eleverna på traven.

Viktigt att tänka på:

Ärligheten går aldrig att simulera. Man måste utgå från sin eget intresse och ha viljan att engagera.

Man kan aldrig få igång ett samtal om man inbjuder till detta. Jag följer min mall för presentationer då jag först avdramatiserar och sedan inleder boksamtalet. Som bibliotekarie så behöver jag inte betygsätta och att tydligt öppna för ett samtal är det viktigaste för mig.

När man väl känner att man kommit igång så är det väldigt viktigt att inte nonchalera något som sägs, även skämt eller negativa kommentarer. Snarare kan man uppmuntra att eleverna uttrycker varför något dålig, bara man följer upp det.

Efter varje samtal försök att sammanfatta vad som sägs och har sagts.

Jag har haft många samtal efter lektionens slut. Avsätt tid för detta! Många upplever att man börjat reflektera över saker när eleven själv eller andra satt ord på detta . Ibland kan man behöva lite tid för att låta det sjunka in och ibland är man bara blyg. Det är viktigt att alla får komma till tals.

Lärarföreläsningar

Mycket tid har lagts åt bokpraten och mindre tid till dokumentationen. Förutom bokprat med elever har jag även hållit bokprat med lärarna. Det började som mindre föreläsningar men eftersom så visade det sig att det blir mindre stelt om man kallade det bokdiskussioner så benämner jag det i fortsättningen så.

Bokdiskussionerna är ett väldigt trevligt sätt att informera lärarna om vad som händer på biblioteket, vilka böcker jag ska köpa in och chansen att faktiskt diskutera litteraturens relation till undervisningen. Bibliotekariens roll kan också vara att sätta ungdomarnas egen kulturkonsumtion i perspektiv och hittat beröringspunkter till både enskilda ämnen och läroplanen. När det gäller samarbete mellan bibliotekarie och skola så är det viktigt att man drar åt samma pedagogiska riktning och vid samtalen så kan både ämneslärare och bibliotekarie göra en sorts avstämning. Eftersom det finns många ämnen och bara en bibliotekarie så måste jag tyvärr prioritera bort många intressanta förslag men samarbetet går framåt och en förhoppning är att jag i och med detta projekt ska kunna formaliserat samarbete mellan biblioteket och skola och underlätta för både lärare och bibliotekarier.

Mötena har varit både trevliga och intressanta. Många saker som man tycker borde vara självklara men som inte är det har dykt upp. Varför beställer vi inte klassuppsättningar tillsammans? Varför följer vi inte upp de positiva satsningarna , som till exempel ett lyckat arbete eller en fördjupning på biblioteket?

Lärarna jobbar ofta efter teman som genomsyrar undervisningen, när man som skolbibliotekarie får en chans att vara delaktig i utformningen så kan man också förbereda bokprat, utställningar och teman på biblioteket efter dessa. Ett exempel på detta i den enklast form är att kort visa normbrytande serier i slutet av ett boksamtal när detta är ett tema som skolan jobbar med men man kan göra mycket mer än så.


Lärarna vill veta mer om  Aidan Chambers modell för boksamtal, gamification och mycket annat, jag behöver förankra mina val i både elevernas intressen och i läroplanen. Samarbetet är A och O och möjligheterna för mig att stödja lärarna begränsas bara av arbetstid, inte brist på idéer och beröringspunkter. ´

Seriehyllan efter bokpratet

Efter att ha haft bokprat för både folkhögskolan, sexorna, sjuorna, åttorna och niorna så har antalet serier minskat rejält på hyllan. Många av de beställda serierna är också reserverade. Bokpratet tog upp olika böcker beroende på åldersgrupp och i slutet av lektionen så öppnade jag upp för diskussion och då visade jag också några serier. En bra ingång är de nya tv produktionerna som kommer på netflix men intresset kunde variera ganska mycket beroende på klass. Det finns ett väldigt stort intresse för Manga och serien "All you need is Kill" som filmen "Edge of Tomorrow" med Tom Cruise baserar sig på verkar vara ett extremt lyckat inköp. Många av serierna finns bara på engelska men det verkar inte ha så stor betydelse som jag först befarat. Tiden jag lagt ner på bokprat har varit mycket väl investerade timmar. Bokpraten fyller flera funktioner. Det bidrar till ökad läslust men öppnar också till diskussion om litteratur i allmänhet. En hel klassuppsättning fick faktiskt beställas då intresset hos ungdomarna och lärare i klass 8 visade sig vara särskilt stort.

Projektet är i full gång och presentationer har hållits för både styrgruppen och allmänheten. 

När böckerna väl börjar trilla in så märker vi att just skyltningen är och har varit ett litet problem som man kanske måste utveckla lite nya metoder för. Ett av problemen är att serierna är på tre olika ställen på biblioteket då vi har serier för vuxna, ungdomar och barn på olika ställen. I nuläget är det den bästa lösningen, vi har förstås fördelen av att vara ett relativt litet bibliotek så när ungdomarna väl vet vars serierna står så hittar man dem. 

Reflexiva fältanteckningar förs under disktid, även djupintervjuer har gjorts under helgjobb i samband med att låntagare fyllt i en kundundersökning. Det stora problemet med skyltningen är att vuxna låntagare med intresse inte vet att serierna finns, ett instagramkonto har skapats som följd av detta men det kommer att ta ett tag innan detta kommer igång.

Att använda sig av befintliga kommunikationskanaler visar sig vara den bästa. Nu förbereds bokprat och inspirationssamtal och ambitionen är att lägga upp samtliga böcker som boktips på vårt bibliotekssamarbete på webben "mina bibliotek".

Om dystopier

På läslustlektionen i dag kom Tommy förbi och pratade om dystopier. Först fick han med klassens hjälp göra en definition av genren. Han gav klassen fyra bra tips. Först pratade han en stund om klassiker som Kallocain av Karin Boye och 1984 av George Orwell. Klassen hade en del frågor och det blev en intressant diskussion.

Sedan hade han med sig två tips som rätt få kände till. Först var det Ryttarna av Mats Wahl och sedan Miss Peregrines School for Peculiar Children av den amerikanska författaren Ransom Riggs. Flera studerande tyckte det var väldigt intressant och vi plockade fram böckerna från biblioteket. Boken av Mats Wahl hade Tommy med till oss.

Läslust i allmänhet

På torsdagar har vi den lektion som vi har valt att kalla läslust. Under lektionen tar vi upp olika saker, ofta innehåller den en del tips om saker att kolla in och mer konkreta boktips. Förra gången(v 16) pratade jag (Nils) om bloggar och tv-program och podcasts som tar upp litteratur.

Det första jag tipsade om var tv-programmet Babel. Det brukar alltid vara bra innehåll med intressanta författare som kommer på besök. Vi tittade bland annat på en intervju med John Ajvide Lindqvist inför vårt besök på Littfest.

Sedan tipsade jag om bloggen bokhora.se som trots det lite uppseendeväckande namnet har mycket bra innehåll. Det är fyra tjejer som tillsammans har skapat en blogg som senare också har utvecklats till en podcast i vilken dom pratar om litteratur. Varje avsnitt har ett specifikt tema och senast så pratade de om böcker i översättning.

Den tredje grejen jag tipsade om var DN:s frågespalt "Fråga Biblotekarien" skriven av Jenny Lindh. Hon är biblotekarie till yrket och svarar på insända frågor till bloggen. Senast jag läste svarade hon en läsare som gick in och frågade om vad termen "mysig skräck" egentligen var. Hon svarade: "Mysig skräck kan vara allt ifrån H.P Lovecraft till Annie Lööfs valtal". Ljuvligt.

Fantastiska möten 

 

Det magiska ordet är ett läsprojekt för ungdomar men det kan också vara så mycket mer. Det är ett ställningstagande för en viss sorts litteratur som har lägre status och som på många sätt blivit förbisedd. Bland föräldrar är ofta den första reaktionen när man hör talas om projekt en och samma mening: "Bra, jag lärde mig själv läsa genom Fantomen/Asterix/Tintin" Men om det nu är så självklart varför används det så sällan? 

Den fantastiska kvinnan på bilden är bildlärare på renforsskolan och till min stora förtjusning också en serieläsare. Nu menar jag en riktig serieläsare, inte bara någon som har barnasinnet kvar, utan någon som vågar utveckla sin läsning och som är väl orienterad i aktuella författare och serieskapare.

Det visade sig att vi också hade en gemensam seriefavorit nämligen fables av Bill Willingham.

Varför har jag nu uppdaterat bloggen med detta? Hur ska vi använda fabels i skolan? 

Trots de uppenbara pedagogiska ingångspunkter som den serien har så är det inte det som detta inlägg handlar om utan snarare om varför jag blir så förvånad då jag möter dessa människor? Samma dag fick jag på biblioteket en förfrågan om Don Rosa serier av en 11 årig kille och samma förvåning/glädje infann sig. 

Jag tror att det har att göra med att vi serieälskare är lite isolerade och nu kommer jag till en liten poäng med projektet och mina tankar kring just serier.

För att ta till sig texter som barnen möter i läroböckerna och tidningstexter så måste man har de rätta förutsättningarna. Att använda serier som läsförståelsestrategi för att skapa både läsflyt och öka skriftspråksordförådet är vad projektet går ut på men ibland är det viktigt att påminna sig om seriernas egenvärde.

Jag tror att jag blir förvånad för att jag inte förväntar mig att gemene man ska känna till så mycket om serier.

Inom biblioteksvärlden så saknas det en vilja att lyfta fram just serier, även så på kultursidorna. Jag tycker att det är fantastiskt att en kille på 11 år ens kan nämna en serieförfattare men egentligen borde detta vara ganska självklart?

Om man skulle be en vuxen låntagare nämna två ryska författare så skulle man antagligen nämna Tolstoj och Dostojevskij utan att för den sakens skull vara särskilt intresserad av rysk litteratur. Det är helt enkelt två författare som finns i det allmänna medvetenhet. Mest troligt skulle man inte få svaret i form av författarnamn utan snarare ”han som skrev brott och straff” samt ”krig och fred ”. Är dessa herrar fortfarande aktuella? Givetvis det är en av värdlitteraturens stora författare. Har dom sin givna plats i biblioteket? Givetvis.

Frågar man två barn om två Kalle Anka författare så lär man får två självklara svar. Carl barks och Don Rosa (även om samma princip gäller här, man kanske snarare känner till berättelserna). Är dessa herrar fortfarande aktuella? Givetvis, kanske inte av samma kaliber som Dostojevskij men otvivelaktigt har dom satt avtryck på vår och framförallt barnens litteratur och populärkulturshistoria. Har dom sin givna plats på biblioteket?

Det är det som är frågan. Kanske på dom stora biblioteken men i skolbiblioteken så lyser dom med sin frånvaro.

Biblioteken måste bli duktigare på att lyfta fram serier både i skyltning och på sina webbplatser och i sociala medier.

Skolbiblioteken måste köpa in aktuella och relevanta serier i sitt bestånd.  

När man hela tiden möts av intresserade människor (här på bilden en ungdom som själv visar upp sina alster) bör förvåningen i stället ligga i varför serier är så förbisett?

Efter detta möte så beslutade jag mig för att genast skriva om Bill Willinghams serie fabels på vårt bibliotekssamarbete på webben. 
http://www.minabibliotek.se/148342/fables

Jag vill också uppmana skolbiblioteken att se över sitt seriebestånd.