Fantastiska möten 

 

Det magiska ordet är ett läsprojekt för ungdomar men det kan också vara så mycket mer. Det är ett ställningstagande för en viss sorts litteratur som har lägre status och som på många sätt blivit förbisedd. Bland föräldrar är ofta den första reaktionen när man hör talas om projekt en och samma mening: "Bra, jag lärde mig själv läsa genom Fantomen/Asterix/Tintin" Men om det nu är så självklart varför används det så sällan? 

Den fantastiska kvinnan på bilden är bildlärare på renforsskolan och till min stora förtjusning också en serieläsare. Nu menar jag en riktig serieläsare, inte bara någon som har barnasinnet kvar, utan någon som vågar utveckla sin läsning och som är väl orienterad i aktuella författare och serieskapare.

Det visade sig att vi också hade en gemensam seriefavorit nämligen fables av Bill Willingham.

Varför har jag nu uppdaterat bloggen med detta? Hur ska vi använda fabels i skolan? 

Trots de uppenbara pedagogiska ingångspunkter som den serien har så är det inte det som detta inlägg handlar om utan snarare om varför jag blir så förvånad då jag möter dessa människor? Samma dag fick jag på biblioteket en förfrågan om Don Rosa serier av en 11 årig kille och samma förvåning/glädje infann sig. 

Jag tror att det har att göra med att vi serieälskare är lite isolerade och nu kommer jag till en liten poäng med projektet och mina tankar kring just serier.

För att ta till sig texter som barnen möter i läroböckerna och tidningstexter så måste man har de rätta förutsättningarna. Att använda serier som läsförståelsestrategi för att skapa både läsflyt och öka skriftspråksordförådet är vad projektet går ut på men ibland är det viktigt att påminna sig om seriernas egenvärde.

Jag tror att jag blir förvånad för att jag inte förväntar mig att gemene man ska känna till så mycket om serier.

Inom biblioteksvärlden så saknas det en vilja att lyfta fram just serier, även så på kultursidorna. Jag tycker att det är fantastiskt att en kille på 11 år ens kan nämna en serieförfattare men egentligen borde detta vara ganska självklart?

Om man skulle be en vuxen låntagare nämna två ryska författare så skulle man antagligen nämna Tolstoj och Dostojevskij utan att för den sakens skull vara särskilt intresserad av rysk litteratur. Det är helt enkelt två författare som finns i det allmänna medvetenhet. Mest troligt skulle man inte få svaret i form av författarnamn utan snarare ”han som skrev brott och straff” samt ”krig och fred ”. Är dessa herrar fortfarande aktuella? Givetvis det är en av värdlitteraturens stora författare. Har dom sin givna plats i biblioteket? Givetvis.

Frågar man två barn om två Kalle Anka författare så lär man får två självklara svar. Carl barks och Don Rosa (även om samma princip gäller här, man kanske snarare känner till berättelserna). Är dessa herrar fortfarande aktuella? Givetvis, kanske inte av samma kaliber som Dostojevskij men otvivelaktigt har dom satt avtryck på vår och framförallt barnens litteratur och populärkulturshistoria. Har dom sin givna plats på biblioteket?

Det är det som är frågan. Kanske på dom stora biblioteken men i skolbiblioteken så lyser dom med sin frånvaro.

Biblioteken måste bli duktigare på att lyfta fram serier både i skyltning och på sina webbplatser och i sociala medier.

Skolbiblioteken måste köpa in aktuella och relevanta serier i sitt bestånd.  

När man hela tiden möts av intresserade människor (här på bilden en ungdom som själv visar upp sina alster) bör förvåningen i stället ligga i varför serier är så förbisett?

Efter detta möte så beslutade jag mig för att genast skriva om Bill Willinghams serie fabels på vårt bibliotekssamarbete på webben. 
http://www.minabibliotek.se/148342/fables

Jag vill också uppmana skolbiblioteken att se över sitt seriebestånd.