Brädspel och rollspel på biblioteket

På biblioteket i Vindeln har vi startat upp brädspelsträffar på torsdagar. De senaste gångerna har det varit fokus på rollspel. Det är en del av vår uppsökande läsfrämjande verksamhet vilket vi har fått extra pengar för. Den uppsökande verksamheten är dock tydligt förankrad i vår bibliotekslag, något som jag anser höra till kärnverksamheten men som jag tror många biblioteket (tyvärr) ser det som något som man gör ifall man har extra tid.

Det magiska ordet har ett tydligt läsfrämjande uppdrag, men bibliotekets uppdrag är mer mångfacetterat. För att vara tydlig så finns det en självklar koppling mellan rollspel och litteratur. Både den faktiska litteraturen och berättelserna som hör till rollspelskampanjerna men även skapande, muntligt berättande och att man jobbar med litteratur, karaktärsutveckling m.m. på ett praktiskt och spännande sätt.

Vi har provat på spelkvällar för både yngre och äldre och i båda fallen har det varit ett stort intresse. Intressantast är kanske rollspelskvällarna som riktat sig mot en äldre målgrupp. Det är tydligt att vi får in en målgrupp som många bibliotek kämpar med att nå.

Denna målgrupp är också väldigt intresserad av litteratur men man ser ofta biblioteket som något som inte har kännedom, intresse eller vilja att anamma de litteraturintresse som dom representerar.

Eftersom det står i bibliotekslagen att biblioteksverksamheten ska vara tillgänglig för alla så upplever jag motverka detta utanförskap som lagstadgat och en arbetsuppgift som faktiskt jag är ålagd att utföra.

Rollspel är ett bra sätt att få in unga vuxna på biblioteket.

Det är också träffar som inbjuder till möten mellan människor och att faktiskt bredda kulturbegreppet.

I bibliotekets regi blir rollspelskvällarna också kulturarrangemang som är i samklang med bibliotekets demokratiska värderingar.  

Vi har jobbat på ett sådant sätt att vi försöker stödja intresset som finns naturligt med förhoppning om att kunna det ska bli självgående. Detta är för att vi egentligen har svårt att få tid med kontinuerlig uppsökande verksamhet.

Det visar sig att rollspelskulturen är en kultur som kan behöva stöd från biblioteket. Främst ekonomiskt då regelböckerna är dyra, men även kulturutövarna som skriver och jobbar med kampanjerna behöver samma stöd som vi ger våra lokala författare. En så enkel sak som att tillhandahålla lokaler är ett viktigt stöd för kulturutövarna samtidigt som det står i samklang med tanken om biblioteket som mötesplats.

Vinsten för biblioteket är inte bara marknadsföring. Det är även delaktighet från kulturutövare som bidrar till bibliotekets omvärldsbevakning kring en prioriterad målgrupp. 

Tv-spel och pedagogik

Jag har tidigare skrivit om gamification och faran om övertro i användandet av spel i pedagogiska sammanhang. I Pedagogiska magasinet (nr 3/12) intervjuas Tomas Kroksmark som är inne på en pedagogik som liknar gamification (tävlingsmoment etc ) och givetvis fick snart mothugg, bland annat här:
http://pedagogiskamagasinet.se/datorspel-ger-bara-en-illusion-av-larande/

Nu är det skillnad på bibliotekssammanhang och skolsammanhang men det är fortfarande beklämmande att diskussionen som förs är virrig och förs av aktörer som inte ens har en gemensam terminologi.

Spel är ett media, ett tomt kärl om man så vill, som kan fyllas med en konstnärlig ambition, olika typer av berättelser och vars olika spelsystem inte kan dras av över en kam. För mig är det väldigt svårt att överhuvudtaget veta vilken typ av spel som åsyftas. Är det typiska e-sport spel man pratar om (när man pratar poäng verkar det så) eller är det  MMORPG (PvE, PvP,RvR, GvG?). 

Dys4ai är ett retroinspirerat audiovisuellt konstnärligt uttryck som den transsexuella speltillverkaren Anna Antrhopy gjorde i samband med sin hormonterapi. Det har få likheter med Gears of War. Min 
poäng är att man måste se spel som populärkulturellt uttryck, varken mer eller mindre. Precis som att man kan dra nytta av skönlitteratur när det gäller historia så kan man det även med spel. Man kan dock inte använda ett äventyrsspel som Twimbleweed park på matten precis lika lite som att få mattelärare använder sig av Harper lees Dödssynden. Självklart för de flesta utom de som för diskussionerna. Där tycker jag att  biblioteken har en plats att fylla. 


Biblioteksperspektivet rör sig mycket kring berättelsen och motivationen som kommer från ett medium som de flesta ungdomar känner sig väl insatta i. Biblioteket kan vara en väldigt bra förmedlare i skolan (ta ovanstående exempel) om man vill ha en ingång som tar sin utgångspunkt i populärkulturen eller visa hur berättelserna överlever alla medium och former :

                                                           Grekisk mytologi i modern form 

Bibliotekarien kanske kan tipsa om att det historiska äventyret Assasins Creed 4 använder sig av autentiska sjömanssånger, tagna från anteckningar och dagböcker. Det är en kommersiell produkt som vill roa och man har tagit sig friheter när det gäller tidsperioder men att få uppleva historien både visuellt och med musiken är lite av en upplevelse (för mig i alla fall). Singstar och Guitar Hero  gör säkert underverk för musikundervisningen och varför inte varva med spelmusik eller cosplay på slöjden? 

Spel har , enligt min åsikt, ett väldig begränsat pedagogiskt användningsområde om man inte pratar om en specialutvecklad läroplattform eller vissa special simulatorer. Att använda sig av kultur för att levandegöra undervisningen har man alltid gjort. Även om man nu skulle gå efter den linje av resonemang som verkar föras kring poängsystem så är det egentligen samma princip som då fröken satte en guldstjärna i hörnet när man hade alla rätt på matteprovet.

En mer nyanserad diskussion kanske skulle visa på de negativa aspekter av tävlingsformer i inlärning, hur reflektion och motivation kanske är en viktigare komponent ( och en som man för all del kan hitta med hjälp av kultur) men som det ser ut nu så förs samtalet kring spel och pedagogik på en nivå där man pratar över huvudet på varandra. 

Frågan som jag tycker att pedagoger borde ställa sig är hur vi kan diskutera könsroller, samhällsfrågor och våld med hjälp av aktuell ungdomskultur? Hur påverkar spelperspektivet (när man gör något digitalt istället för att passivt observera) inlärningen? 

Ett litet inlägg om egenvärdet i spelkulturen

Om man vill fördjupa läsintresset krävs en omvärldsbevakning och en aktiv syn på litteraturförmedling. Att ta tillvara på sociala kulturintresserade grupper, samt att få in dem på biblioteket är halva slaget. Den andra är att erbjuda relevant litteratur. Det läsfrämjande uppdraget kan bli lite specifikt så att man ibland glömmer egenvärdet i kulturupplevelsen. Igår skrev jag lite om spel som en lockvara och  i morgon tänkte jag skriva en rad om spel och pedagogik men jag är nog rörande överens med de flesta i att ungdomskulturen inte får behandlas som en lockvara. Även om man inte själv är delaktig i kulturutövningen så måste man som bibliotekarie se egenvärdet i den och ibland också kommunicera denna till ungdomarna. 

Text publicerad i annat sammanhang: 

Det här är kanske inte så märkvärdigt kanske ni tycker? Tv-spels arrangemang är inte så ovanliga in this day and age. Det som är annorlunda är kanske hur det motiveras på mitt jobb på biblioteket.

Bibliotekens ska jobba med att "främja kulturell verksamhet", det står faktiskt i lagen. Det är förstås ett rätt roligt jobb , att få jobba med saker som är roliga men hey, det är ju därför man vill bli bibliotekarie.
Många tolkar det på så sätt att vi ska hjälpa kultur som behöver lite skjuts eller att man gör något tillgängligt för alla som kanske inte naturligt är det. Speciellt ska vi rikta oss åt ungdomar, det är en av våra prioriterade målgrupper. 

Faktum är att det egentligen är lättare att motivera kulturella tv-spels arrangemang på biblioteket än något annat arrangemang. Förhållandet träskoutställning, näverslöjd / Tv-spels arrangemang borde alltså vara till fördel tv-spel men så har det kanske inte varit här uppe i Norr.

Nu är det ändring på det och det känns kul.

Kul för att många barn som tidigare varit utanför nu kan testa på. Tv-spel har, precis som annan kultur, ett värde i sig. Många tycker att det är en sysselsättning och ett intresse som ger mycket, både socialt och intellektuellt.

Tv-spel har också sin egen historia och litteratur som jag tycker är rätt intressant och som jag vill köpa in på biblioteket så kom och bi delaktiga i våra tv-spels arrangemang på biblioteket. 

Att få in ungdomarna på biblioteket

En av fördelarna med projektformen är att man har möjlighet att testa gränser och pröva sig fram. Det verkar finnas en tydlig gräns kring ungdomskulturen.

Man kan se på biblioteket som en plats för studier, reflektion och kontemplation där ungdomskulturen uppfattas som stökig och en lockvara eller så går man ”all in” och förvandlar biblioteket till en fritidsgård. Här bör jag påminna att ett tydligt läsfrämjande uppdrag fokuserar på att nå dem som inte läser, eller läser i liten omfattning . I mitt projekt mer specifikt ungdomar och unga vuxna. En formulering som jag gillar är ”Att göra läsare av läskunniga” vilket för mig har betytt att sätta göra litteraturen relevant, att ta bort hinder med hjälp av ungdomarnas egna intresse.

Utgår man från det uppdraget så blir det svårt att resonera för att inte få in ungdomarna på biblioteket.

Man kan också utgå från att de som inte naturligt läser inte är på biblioteket?

Däremot så ser jag ingen större konflikt i detta och ser mig själv som rätt konservativ i bibliotekssammanhang.

Även den mest högljudda av motorsporter kräver läsning, reflektion och har en stark social funktion för utövarna. Man behöver nödvändigtvis inte ta in motorn på biblioteket.

Dock finns det ett stort värde i att omfamna de kulturaktiviteter som ungdomarna själva vurmar för. Jag skriver lite kort om ett av arrangemangens egenvärde i morgon men idag nöjer jag mig med att konstatera att det inte är några problem alls att få in ungdomar på biblioteket (eller här, i bibliotekssammanhang)

Människan är en kulturvarelse, kulturen är en stor del i våra liv och nästan alla har ett behov av att utveckla sig, diskutera och utöva kultur i samröre med andra. Ungdomar i dagens samhälle saknar både naturliga samlingsplatser och ofta är ungdomsåren en tid då man inte har så bra ekonomi. Om man ska främja någons kultur så är vår prioriterade målgrupp också en tacksam målgrupp. En konsekvens av den mer digitala livsstilen är både att man har lättare att få kontakt med likasinnade samtidigt som man saknar att träffas fysiskt. Det finns alltså ett tydligt behov. Lika enkelt som att 1 + 1är två så kommer ungdomarna om man gör roliga kulturarrangemang.

Vi anordnade ett kulturarrangemang utanför biblioteket men i samarbete med fritidsgården och ABF. Jag ville skapa ett kulturarrangemang utanför biblioteket som tydligt riktade sig mot ungdomar på fritiden. Vi hade ett tv-spel arrangemang kallat ”spel-häng”. Att främja kulturen kan man motivera utanför min läsfrämjande funktion men för resonemangets skull så vill jag tala lite om vinsterna för biblioteket och just läsningen.

Biblioteket får kontakt med en kulturintresserad grupp människor som verkligen brinner för sin kultur.

 På bilden ser vi en del av de prylarna som ungdomarna släpat med sig. Det finns till och med en specialdesignad väska för ändamålet. Givetvis hade jag med mig lite böcker kring spelkultur och det visade sig också att, trots det huvudsakliga intresset var tävlingsspel i fighting genren, så fanns ett starkt intresse för retrospel och faktiskt narrativ i tv-spel. En liten subgrupp diskuterade och spelade Dark Souls. Spontant så fick jag in tre konkreta förslag på aktiviteter i form av speedruns, genomspelning av Dark Souls, samt en retroinspirerande spelkväll.

Ett av figtingspelen som spelades var Marvel Vs Capcom 3 vilket gjorde att det helt enkelt blev svårt att inte prata om seriehyllan på biblioteket samt berättandet i tv-spel. Känner man inte till spelet så är det karaktärer från Marvels serier som möter karaktärer från spelförlaget capcoms spel. Konkreta inköpsförslag lämnades in och vi kommer att undersöka hur och om vi kan gå vidare med just berättandet i tv-spel.

Vinsten för biblioteket (ur ett läsfrämjande perspektiv) är en möjlighet till omvärldsbevakning, en kulturell diskussion och möjligheten att få kulturintresserade ungdomar delaktiga i biblioteket. Det var till exempel inte självklart för alla närvarande att vi faktiskt hade en seriehörna på biblioteket och jag fick faktiskt tipsa om vidare läsning kring både tv-spelsböcker samt (om man ska vara precis) Spinder-man som jag tidigare skrivit om.

Kostnaden: Arbetstid.

Det finns alltid en kostnad, det ska man inte sticka under stolen med. Det här fallet så är kostnaden för biblioteket min arbetstid mellan 18-22. Jag tycker att det är fyra väl spenderade timmar.  

Framgångsfaktorer när det gäller läsfrämjande arbete för pojkar i högstadiet och uppåt.

Lena Olin och Susanne Lövgren har gjort en liten, men intressant, undersökning om pojkars läsvanor och lärarnas arbete med skönlitteratur. Undersökningen kan man läsa här: https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/38494/1/gupea_2077_38494_1.pdf

Det är inte en helt okänd problematik. De flesta undersökningar pekar på att killar läser mindre än tjejer i den åldern och de intervjuade lärarna trycker på att man måste hitta litteratur som relaterar till pojkarnas intressen. En annan intressant framgångsfaktor som det intervjuade lärarna tar upp är boksamtal och diskussion kring litteratur i helklass.

När det gäller att aktualisera läsningen så har jag skrivit om det en hel del här på bloggen. I en rapport från skolverket (Vad händer med läsningen 2007 s. 116) påpekar man också problematiken med läsning av skönlitteratur som inte matchar deras intressen och egenskaper.

Bibliotekarien har en helt unik möjlighet till både omvärldsbevakning samt en ämnesövergripande helhetssyn som kan få en extra skjuts av vårt arbete med kulturen. Omvärldsbevakningen i sig är väldigt värdefull för skolan, även det kulturarrangemang som biblioteket ordnar får ett värde då det är viktigt att man uppmuntrar till kravlös motivationshöjande läsning på fritiden utöver de didaktiska metoder som lärarna använder. Detta är gemensamt för både tjejer och killar men jag kommer att skriva lite om tv-spel och rollspel här i bloggen och fokusera lite extra på killar på högstadiet. Detta beror delvis på att jag känner att jag lyckats nå den speciella målgruppen.

På vårt senaste arrangemang var det ungefär lika många tjejer som killar, men helt klart fler män samt unga vuxna än på våra andra arrangemang. Trots att många menar på motsatsen så upplever jag att pojkar och män vill läsa socialt. Rollspel, brädspel och Science fiction bokklubbar är väldigt sociala tillställningar där, enligt min erfarenhet, män är övervägande.

Just nu har vi i projektet jobbat med att: 

Få in ungdomarna på biblioteket. Detta skriver jag lite om i morgondagens inlägg.

Omvärldsbevakning och relevant litteratur.

Skapa ett biblioteksrum där kulturen och läsningen möts och får kontext. 

En text inför internationella kvinnodagen

Den brittiska filmteoretikern Laura Mulvey myntade begreppet ”the male gaze” i essän "Visual Pleasure and Narrative Cinema". Feministisk filmanalys  är inte helt ointressant om man jobbar med serier.  Många serier som till synes kan använda sig av starka kvinnliga karaktärer faller ofta när det kommer till en djupare analys. Vi har en hel del bra svenska feministiska serieförfattare, Nina Hemmingsson, Åsa Grenvall, Liv strömquist men också duktiga serieskapare som rör sig mot populärkulturen som Lise Myhre (från Norge iof) och min personliga favorit Malin Biller, vars delvis självbiografiska kvinnoporträtt ifrågasätter den kvinnliga normen på ett mer bullrigt och effektivt sätt än de serier som riktar sig mot en tydlig redan frälst publik.

När det gäller superhjältegenren så kan man behöva beväpna sig med lite tålamod, vinsten är dock ett litterärt verk där huvudfokus inte är feminism men där man kommer ifrån ”the male gaze”. Det finns en tradition av sexualisering, ibland med ursäkten att man har en tradition av tajta kläder och överdriven anatomin av tekniska skäl. Många av mina förslag på normbrytande serier har ofta en till exempel en stark kvinnlig protagonist men samtidigt är det vanligt att de kvinnliga sidokaraktärerna inte presenters som starka kvinnor.

På internationella kvinnodagen skulle jag vilja hylla serier som Y: The last man av Brian K. Vaughan. Strangers in Paradise av Terry Moore och tipsa om att förutom dessa herrar hålla lite koll på kvinnliga serieskapare istället för kvinnliga karaktärer.

Bra exempel är Trina Robbins (hon har både Fantomen och Daredevil på sin resumé, plus några uttalat feministiska serier) en annan favorit är Gail Simone  (http://herocomplex.latimes.com/comics/gail-simone-batgirl-movement-red-sonja-women/#/0) som bland annat gjort batgirl.

Fler behöver kritisera kroppsidealet i superhjälteserier. Det är intressant att ta del av cosplay utövarnas reaktioner och tankar. Även där behöver vi på biblioteken vara lyhörda och medvetna om den debatt som förs av kulturutövarna.

Angående detta så ligger följande på min omvärldsbevakningslista:

 

Jem and the holograms

http://www.huffingtonpost.ca/2015/03/12/jem-and-the-holograms-body-diversity_n_6855612.html

Serien Bitch planet för de lite äldre:

 

 samt Booms Lumberjanes om det någonsin kommer en svensk översättning på det.

 

Helgens läsning var förresten  Swampthing där huvudpersonen i och för sig delvis är en växt (vegetariskt normbrytande?) och jag gillar bikaraktären och avslutar inlägget med en stark kvinna med hagelbössa (från just Swampthing):

 

 

 

Brädspel som läsfrämjande (riktat till skolan)

Brädspelskvällarna på biblioteket har en läsfrämjande aspekt på det sättet att det är värdefullt att barn och ungdomar kommer till biblioteket. Även att man jobbar med en kultur som är intressant för ungdomarna, samt att man skapar möten (det litterära samtalet) är värdefullt, men denna text ska till stor del rikta sig till pedagoger som kanske skulle kunna se en direkt koppling mellan spelkvällarna på biblioteket och arrangemang som man skulle kunna göra i skolan. Antingen i små grupper för de som kämpar med läsningen eller blandade grupper där man kan ta hjälp från sina kamrater.

Barbro Westlund skriver i sin bok ”Att undervisa i läsförståelse: lässtrategier och studieteknik” om de två övergripande texttyperna (skönlitteratur och faktatexter) och sätter instruerande texter i en underkategori till faktatexter. Det är lite intressant att tänka så ur ett bibliotekssammanhang där man ofta naturligt jobbar med skönlitteratur. Elever ska jobba med instruktioner och gör ofta det i skolan.

Många elever som har problem med läsningen förlitar sig gärna på kamrater och det är inte helt ovanligt att man tar till knep för att undvika det skrivna instruktionerna, man ser helt enkelt till att få dem förklarade för sig. Många föräldrar kan reagera ganska starkt på att dyslexi upptäcks i ett sent stadium, men ofta beror det på att intelligenta barn använder sig av andra strategier för att undvika stigmatisering.

Möjligheten att jobba i små grupper med en ickebedömmande pedagog vore intressant. Genom att använda sig av det positiva och roliga med spel och en medveten strategi för att barnen ska nå sin proximala utvecklingszon (man får vara noga att hänvisa till de skriftliga instruktionerna) kan brädspel som undervisningsmetod faktiskt vara ett bra komplement till lästräning.

Skulle man vilja jobba med läsning på det sättet att man får stöd från kamrater och spelledare (pedagog) skulle det fungera ypperligt med blandade språkgrupper.

Kulturaspekten, att det faktiskt är roligt och otvingat, påverkar elevernas koppling mellan texten och sig själva. Forskning kring metakognitiva läsförståelsestrategier finns:

files.eric.ed.gov/fulltext/EJ1071181.pdf

Tidigare samarbeten med skolan kring serier visade att biblioteket och bibliotekarien är ett extra bra stöd när det gäller lässtrategier i små grupper, glöm inte bort det värdefulla i att ha en person som jobbar med ungdomarna men som inte sätter betyg på dem.