Läsfrämjande perspektiv på censur och marknadsföring

När jag läste bibliotek och informationskunskap så kom just 2012 års PISA-rapport som pekade på hur enormt mycket läsförståelsen sjunkit. Detta vara alarmerande siffror och något som riskerar att påverka hela vårt samhälle. 23% av Sveriges femtonåringar hade så dålig läsförmåga att man inte nådde upp till den basnivå som PISA-rapporten använder sig av.

Dessa femtonåringar är för övrigt i 18-19 års ålder i skrivandets stund.

Det intressanta är att det har nog aldrig kommit så många barnböcker som det gör nu, dom massproduceras nästan. Många kända författare hoppar på trenden och skriver barnböcker men dom behöver för den sakens skull inte alltid vara bra. Mediabevakningen som ska hjälpa oss sålla lyser lite med sin frånvaro.

Det är här bibliotekarierna måste hoppa in. Det gäller att lyfta fram böckerna i samtal med barn och i det kulturella rummet. Samtidigt är det viktigt att inte köpa allt som läggs fram på bordet. Det är inte kvantiteten det är fel på, det är kvaliteten.

Nu menar jag inte att dagens ungdomsböcker är dåliga, jag menar bara att det krävs att man lyfter fram bra böcker och att man inte nöjer sig med att konstatera att det faktiskt finns böcker.

Jag som gärna jobbar med andra medier ser två stora nackdelar som böckerna har.
Ett: Böcker har inte alls samma marknadsföring.
Två: Vi måste förhålla oss till att vi som kulturförmedlare väljer åt barnen.

Barnen väljer inte böcker själv i samma utsträckning och därför måste man lyfta bokdiskussionen i det offentliga rummet. Man måste diskutera böckerna, ha läsande förebilder och marknadsföra böckerna. Vi måste också, som kulturförmedlare, hela tiden reflektera kring vårt bemötande och vår attityd till censur.

Biblioteket får aldrig bli en plats som har en censurerande funktion. Biblioteket ska vara till för alla och för att man ska kunna vara det så måste man se förbi kategorier och se individen. Därför är det viktigt att diskutera och problematisera censurfrågor. Om man är förvirrad och tycker att vi redan gör det se mitt inlägg om Pegi märkning.

Jag som pratar med ungdomar får hela tiden höra historier om hur man velat ta del av något men blivit stoppad på biblioteket. En 11 åring fick inte läsa hungerspelen, en annat flicka i samma ålder fick inte läsa Charlie Higsons Fienden. Fienden är intressant då jag själv tycker att den är lite obehaglig trots att det är en ungdomsbok, obehaget ligger i att alla ”mammor och pappor” blivit zombies och barnen får själva klara sig. Det sista exemplet löste flickan helt sonika med att se ”the walking dead” på tv, om hon hade lov för sina föräldrar att göra det vet jag inte. Den här texten vill inte uppmuntra någon att bryta mot gränser som är satta av en anledning, bara att lyfta fram att om biblioteken lägger sig på den allra lägsta nivån av tolerans när man riktar sig mot ungdomar (som i olika grad strävar efter att undersöka dessa gränser) så har man ett problem?

Serier och berättande på folkhögskolan

efter lovet drar vi igång på riktigt med vårt serie och berättarprojekt på folkhögskolan. De vuxna eleverna ger både tips och skriver själva.

Även här pratar vi mycket om genrer men med en speciellt fokus på seriemediet. 

En av dom få regelrätta serielektionerna med utgång i formel serieteori har dessutom skett på på folkhögskolan. Det finns en hel del skrivet i mindre skala men strukturella helhetsanalyser av spelmediet är det ont om. Folkhögskolan fick ta del av Roman guberns teorier som han presterade i "El lenguje de los comics"men kanske främst Scott McClouds Serier: Den osynliga konsten.

Fortsättning följer på detta.

Inverterat bokprat och omvärldsbevakning

Projektet har som fokus att stimulera till läsning med hjälp av ungdomarnas eget intresse och andra media. Ett av samarbeten med svenskalärarna på renforsskolan handlar inte bara om att öka intresset för litteraturen utan intresse för kulturen rent allmänt. Detta kopplar vi sedan till läsning. Barnen får fundera kring genre begreppet i klassrummet, på så sätt ökar man faktiskt elevernas intresse att samtal om kultur. Detta intresse styr man sedan varsamt in mot böckerna på biblioteket.

Som omvärldsbevakning är det oslagbart och, precis som med inverterat bokprat, så är det väldigt tidseffektivt. Barnen i klass 6 har fått berätta själva om sina medievanor och självklart ser det ut annorlunda här i Vindeln jämfört med på många andra ställen

Av 21 elever har ungefär hälften tillgång till streamningstjänster som netflix och tv-spel. bara 16 av 21 använder sig kontinuerligt av Youtube. 

Viktigt är det att påminna om att alla har tillgång till biblioteket.

Intresset för populärkulturen är något vi tagit tillvara på i vår medieplan då vi gör våra inköpp, särskilt när det gäller böcker på engelska. Det kräver en mer aktiv omvärldsbevakning. Så här kan det se ut: 

Bibliotek och utbildning

Ungdomarna i min hembygd Malå är tydligen sämst i Västerbotten på att läsa vidare på högskola eller universitet. Förklaringar till detta är att det finns få akademiker i kommunen och att man har långt till universitetet. Som ni vet är detta en biblioteksfråga:

2 § Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska verka
för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra
till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning.

Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska främja
litteraturens ställning och intresset för bildning,
upplysning, utbildning och forskning samt kulturell
verksamhet i övrigt. Biblioteksverksamhet ska finnas
tillgänglig för alla.

Biblioteken ska verka för bildning och forskning, det är vårt jobb. Jag kan tycka att det finns rätt tydliga kopplingar till mitt projekt. Den största vinsten med projektet har varit en attitydförändring mot biblioteket. Jag har lärt mig att om man jobbar medvetet mot att ändra attityder samtidigt som man med omvärldsbevakning och analys förankrar den i det intresse som finns naturlig så får man faktiskt resultat.

En läsfrämjande aspekt på bemötande, marknadsföring, uttryckssätt ger ett läsfrämjande resultat. På samma sätt skulle man kunna jobba med att ändra attityderna kring utbildning, forskning och kulturen i allmänhet. Detta särskilt när det gäller barn och ungdom och unga män. Personligen blir jag lite nedstämd då jag läser rapporteringen som SVT gjorde som säger att det är bara 23 procent av gymnasieeleverna i Malå som väljer att studera vidare, i Umeå ligger siffran på 46%. Jag som är uppväxt i Malå upplevde att attityden mot utbildning och läsning var ganska negativ. Det var, på min tid, inte helt ovanligt att man kunde jobba som t.ex. Lärare och säkert andra akademiska jobb utan att ha någon utbildning vilket faktiskt gjorde valet att studera vidare ganska korkat.

Jantelagen, döpt efter den fiktiva staden i Aksel Sandemoses böcker, säger att man inte ska sticka upp och tro att man är bättre än man är. Det var nog inget speciellt för Malå, i England talar man om ”Tall poppy syndrome”. Eftersom Jantelagen är universell så fanns den i Malå också, när man dessutom sticker upp mot en rådande norm så kan det vara extra känsligt. Den starka industritraditionen som fanns när jag bodde i Malå påverkade nog, men samtidigt är det bara en del helhetsbilden.

Distansstudier skulle kunna göra så mycket för landsbygden, vill man ha hjälp att komma igång så ser jag biblioteken som den naturliga samlingsplatsen.  

Lite om Pegi (åldersmärkning)

Dagens barn leker mindre och då dom gör det så är det organiserat. Ett tema för min föreläsning är hur man med kulturen vågar se i sitt inre, upptäcka och utforska delar av sig själv och omvärlden. Ett tema på en föreläsning som jag höll i var just hur den organiserade leken och ett mindre barn och lekanpassat samhälle får många att utforska detta digitalt.

Psykologiskt så tror jag att man ”leker” och utforskar i dom öppna digitala världarna. Jag vet att jag tagit en bild från ett spel som kom på 80-talet men principen är en samma och likheterna med det första Zelda och det senaste (när detta skrivs) breath of the wild är just i den öppna berättarstrukturen och utforskandet. Det är inte bara en önskan om att fly till en enklare förindustriell värld, dagens ungdomar sitter inte och läser ”skogsliv vid Walden” istället för att göra läxan och vara ute och röra på sig. Det handlar om att utforska och uppleva berättelser och för barnen av idag så är det lika självklart att göra detta i deras egen arena – den digitala.

Jag kanske ska tillägga att jag egentligen inte sätter så stor värdering i valet av lekplats annat än att jag tycker att det är bedrövligt att det inte finns några alternativ. Vissa problem uppstår när vuxenvärlden inte har koll på åldersgränser och vad samt varför barnen spelar. Detta gör att det blir en barnkulturfråga och således en biblioteksfråga. En insatt bibliotekarie som lånar ut spelen på sitt bibliotek bör kunna sätta spel i en teoretisk kulturteori. Vara införstådd med vad man lånar ut, samt ska kunna ge alternativ till barn och föräldrar när man funderar kring åldersmärkningar.

Ett annat känt spel som rör sig i en öppen värld och som har en lös berättarstruktur är t.ex. GTA5 som kanske inte är lämpligt för din 10 åring. Jag är fullt medveten om att en 10-åring som vill låna detta spel inte nöjer sig med ett annat öppet spel med liknande funktioner, men man bör vara medveten om att alternativ finns. Man bör även som förälder sätta sig in i hur åldersmärkningen fungerar och varför skulle inte en bibliotekarie kunna hjälpa till med det?

 

Problemet är att märkningen inte är konsekvent med annan kultur och det gör att föräldrar inte heller kan vara det. Som för att några exempel:

 

 

Här har vi fått en märkning på 16 år. Få 15 åringar tror jag är så skyddade i sin kulturkonsumtion att dom skulle förvägras att spela ett hockeyspel. man bör känna till att Pegi märkningen tar större hänsyn till språk och "spel om pengar" än vad vi i Sverige kanske gör.

 

När jag blir rådfrågad så betonar jag alltid att det är förälderns ansvar men jag kan förklara lite mer hur Pegi märkningen fungerar och man kan som förälder fundera på om man sätter samma höga ribba på motsvarande barnkultur. Jag kan också förklara bakgrunderna till varför man ser just identifikationen i spel som problematiskt jämfört med film och böcker samt visa på forskningsrapporter som stödjer båda  antaganden. Mitt råd är att vara konsekvent och fantastiskt respektera sitt barns kulturintresse inom ramen för vad man själv tycker är vettigt. Om barnet i 10-11 årsålder har tillgång till filmer med Spider-man så bör det tas med i beslutet. Man kan i alla fall fundera om våldet i de barntillåtna tecknade filmerna som visas på tv skiljer sig så mycket från våldet i spelet.

Ibland så blir det rent av löjligt:

Det finns ingen som helst anledning att detta spel kan få den här åldersmärkningen.

Som förälder blir man dessutom osäker när åldersmärkningarna urvattnas och då förlorar dom sin funktion, detta med ganska tråkiga konsekvenser. Jag tror själv att biblioteken skulle kunna vara till hjälp, vi som ändå jobbar med barn och ungdomskultur. Har man spel på biblioteket så förväntas det nästan att man ska kunna dom här sakerna, precis som att det förväntas att vi ska ha en ganska bra koll på de böcker som vi förmedlar.

 

Föreläsning för allmänheten

Via projektet hölls en föreläsning om barns kulturkonsumtion som visade på släktskapet mellan sagor och fantasy. Några litteraturteorier togs upp men det som genererade mest intresse var då vi kom in på censur och problematiken med åldersmärkningar på spel.

Jag är väldigt tacksam över att så många dök upp. Det finns ett stort intresse kring kultur i allmänhet och en kunskapslucka att fylla när det gäller barn och ungdomskultur. Vi försökte svara på ganska stora frågor:

Vad är det som gör att vi ser dom här trenderna som vi ser idag?

Hur kan man utnyttja dessa för att främja läsning och i det pedagogiska arbetet?

Men främst av allt finns det en stor nyfikenhet kring vad ens eget barn läser och konsumerar. Från föräldrarnas sida var det störst intresse kring frågor om gränssättning när det gäller tv-spel. Det kom många frågor om hur Pgi märkningen fungerar. Förhoppningsvis kan jag ta till mig dessa och försöka skriva om det på mina bibliotek och på bloggen.

Hela tiden försöker jag föra över dessa frågor i ett bibliotekssamanhang och jag vill ta upp en konkret frågeställning här på bloggen:

Hur ställer vi oss till informationsbehovet som föräldrarna har gällande barn och ungdomskultur?

Kan vi svara på hur Pegi märkningen fungerar? Jag tycker det är ett måste om man jobbar på ett bibliotek.

Vågar vi problematisera åldersmärkningarna och om inte är det då ett problem? Jag återkommer med detta i bloggen i morgon.

Normkritiskt tips i arbetet med ungdomsböcker och serier

Mycket har skrivits om skillnaden mellan män och kvinnor i litteraturen. I läroplanen (grundskolan, förskoleklass och fritidshemmen 2011) så står det att skolan ska jobba medvetet för att främja män och kvinnors lika rätt och möjligheter. Jag använder mig själv gärna av feministisk litteraturteori.

Om man lite kort skulle sammanfatta denna så bygger den på att föreställningen om könet påverkar litteraturen, litteraturen påverkar våra föreställningar om könet.

Så blir det lite av en ond cirkel.  

Även om man kanske inte pratar så lika mycket om genus och skillnaden mellan män och kvinnor idag så är principerna för de sociala strukturerna som bildas genom sociala relationer densamma.

Om man lite kort skulle översätta det till feministisk litteraturteori så påverkar föreställningen om en norm litteraturen, litteraturen påverkar våra föreställningar om normen.

Författaren Ngozi Adichie skrev om blonda barn som lekte i snön trots att hon var uppväxt i ett nigerianskt medelklasshem, hon var påverkad av normen i de engelska böckerna hon själv läste. Ngozi Adichie tog upp detta fenomen i ett ”ted talk” och det är här som vi kommer in på biblioteksarbete.

Vi måste vara medvetna om de maktstrukturer som finns i litteraturen och synliggöra dessa. Det krävs en medvetenhet och ett arbetssätt kring detta så att inte stereotyper förstärks och cementeras.

Ett sätt att jobba med detta kan vara vad vi kallar spegling.

Spegling är helt enkelt att när man köper in en populär bok så tittar man om det finns någon alternativ version som är en speglar bokens tema. Detta är ofta väldigt lätt när man köper just serier, där man bokstavligt talat har parallella världar och alternativa versioner.

För att ta ett enkelt exempel.

Acke är ett seriefenomen som många känner till. Eftersom serien har funnits i 75 år så är det inte konstigt att man dras med några uråldriga värderingar. Serien handlar om ungdomskärlek och skulle kunna vara ett ganska bra exempel på en serie som förstärker en norm. Nu har det kommit en ny version (som är rätt bra) Den är skriven av Mark Waid och Fiona Staples, två duktiga serieskapare. Givetvis vill jag köpa in den och serieläsarna vill såklart läsa den, dock kan man med lite undersökning snabbt hitta den här:

 

Kevin Keller är en öppet gay karaktär som har egna utgivna album som finns att köpa på adlibris.

Eller varför inte köpa ett album med Chuck Clayton som också är en del av Acke universumet.

 

Spegling handlar om att lägga till, inte ta bort. Arbetssättet handlar om att alltid göra en medveten omvärldsbevakning då man köper in.

Bara en liten notis: Acke var ett enkelt exempel för att visa hur jag tänker. Dom nya serierna är medvetna och moderna i en intervju med IGN så frågade man Mark Waid  om Kevin Keller kommer att vara en del av Riverdales persongalleri. Mark Waid svarade:

Waid: Kevin will absolutely be a part of the main cast, as will several other familiar non-Caucasian faces--it’s imperative to all of us that the Archie cast reflect the racial and cultural diversity that’s a reality of 21st century high school

Vi kan alltså vara ganska säkra på att både Chuck Clayton och Kevin Keller kommer att finnas i dom nya albumen, dock kostar det inte mycket pengar att lägga till ett lite extra seriealbum (eller barnbok) på biblioteket.