För några år sedan... ganska många
år om jag ska vara ärlig så var jag med i någon form av
seriestudiecirkel. Ingen officiell men vi var några stycken som ,
mestadels via nätet, lade 1000 kr var på ”semesterläsning”
och sedan så diskuterade vi serierna. Detta var långt innan
jag blev bibliotekarie och en liten sökning på serieforumet visar
att vin var inblandat så jag avstår från att länka något men så
här följde diskussionen (som jag minns den):
Med en satt budget, mestadels var den
satt av min sambo om man ska vara helt ärlig, så blev det
oundvikligen diskussioner om vad man bör köpa. Jag hade kommit så
långt i min personliga mognad att jag kunde erkänna för mig själv
och andra att jag var väldigt less på svenska självbiografiska
serier i gråskalor. Jag var lite besviken över hur superhjälte
genren dragits mot mer realism. Jag såg mig själv sitta ute på
stranden och återuppleva barndomens serieläsning. Högarna med
Fantomen och Tintin i tältet utanför badstranden i Rentjärn, sittandes
ute i naturen i Sandfors ,som för mig sedan dess blivit kopplad till
någon urtida lovcraftiansk mix av solsken och skräck. Samtidigt var
jag , trots att min sambo ibland pikade mig om motsatsen, en vuxen
man med två barn och, om jag ska vara ärlig, lite väl kräsen och
omständlig på vad jag lade min då ganska knappa fritid på.
En kompis tipsade mig om Ola skogängs
nyutgivna bok ”mumiens blod”. Jag köpte den inte.
Efter att ha publicerat min lista så
fick jag ett telefonsamtal. Först artigt men man kunde ana en viss
irritation. Eftersom jag uttryckt mig lite som en gnällpotta så
fick jag följande scenario beskrivet för mig. Om jag nu , med mitt
intresse, kom över en stor mängd pengar (Jag utgår från att det
var en fiktiv lottovinst då smårunda serieälskande män i vuxen
ålder sällan förknippas med överflöd av rikedomar) och med
dessa skulle köpa sig en serieförfattare och tecknare hur skulle den serien se ut? Om dessa skapande människor skulle få
uppgiften att skapa ett verk speciellt för dig, bara för ditt eget nöjes skull vad skulle bli resultatet?
Min vän argumenterade att min önskan av en korsning mellan
Tintin/Hellboy/Lovcraft/ intellektuell/lekfull opretentiös men gärna
med en släng av referenser till historia redan fanns. Egentligen var
det ekonomisk galenskap att inte köpa Ola Skogängs bok om Theo
istället för att lägga ner flera hundra tusen för att hyra in
någon att skapa det från grunden?
Mitt ekonomiska sinne fick aldrig
chansen att utveckla sig i samma takt som mitt litterära. Det är
svårt att pricka hål på den logiken så jag köpte boken.
Jag minns sommaren jag läste
Ola Skogäng och såhär i efterhand så tänker jag att det kan ha
påverkat mitt yrkesval. Såhär i efterhand kan jag se vissa funderingar som senare kom att impliceras i bibliotekstänket. Jag tyckte inte att man uppmärksammade kvalitetsäventyrsserier och att mycket som kom i den genren var … skit helt enkelt och här kom motsatsen i perfektion. Med tentakler till och med. Jag minns att jag tänkte att det här borde
alla veta om att det finns. I mina tankar var det givetvis jag som
upptäckt denna fantastiska författare och nog är det nästan min
plikt att uppmärksamma detta fantastiska fynd?
När jag många år senare kontaktade
Ola skogäng så hade jag nyss börjat som bibliotekarie. Jag vet
inte om all detta engagemang kommer fram i texter av det här slaget
direkt:
Jag var både lite blyg, vilket jag
försäkrar inte är ett karaktärsdag, och ville inte framstå som
någon som skulle kunna få ett specialavsnitt tillängad åt sig i
”Stalker”. Vi hade problem med att hitta tid och budget för
författarbesök och min plan att lura ut Ola i ett hemsökt
sanatorium stoppades av vaktmästaren. Lyckligtvis för mig är Ola
den i särklass trevligaste skapande person jag någonsin haft att
göra med. Mitt projekt som rör sig kring serier och läsande går
faktiskt rätt bra. Sakta men säkert börjar jag få lite vind i
seglet, större intresse från biblioteken och andra
kulturintresserade så planerna finns fortfarande. Ni bibliotikarier
som läser detta kan se det som ett tips på både en fantastisk
serieskapare och ett bra tips om man vill ha ett författarbesök. Ni
som är serieintresserade och inte hittat Ola ännu: Låna mumiens
blod på biblioteket. Och Ola själv (jag skickar en länk till denna
text): Kanske är det mitt oförstånd men jag utgår från att du
skulle kunna, om du inte redan gör det, bada i pengar? Författare
som inte ger avkall på sin konstnärliga intigritet och verkligen
skapar utifrån detta och inte först och främst på vad som som är
kommersiellt gångbart har min djupaste respekt. I mitt yrke ser jag
att det är just den här typen av serier som det görs på tok för
lite av och jag tror på fullaste allvar att det är en av de bästa
ingångarna till läsning för ungdomar som ,liksom jag en gång,
vill uppleva äventyr både med hjärna och hjärta .
Jag och Ola på Nordsken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar