Låt barnen ta del av kulturdebatten

I dagarna kommer en artikel om åldersmärkning i spel ut i biblioteksbladet, samt en artikel i tidningen allt om brädspel. Eftersom jag jobbar med kultur och barn/ungdomar är det också viktigt att man både för och låter barnen delta i kulturdebatten. En av de mest lyckade bokpratet rörde sig kring böcker som vi fått klagomål på. Boken på bilden är ett exempel, men även andra barnböcker. För ungdomarna är det filmutlåningen som ibland tas upp, men framförallt debatten kring tv-spel och dataspel.

Jag önskar att vi i vår yrkesroll kunde vara mer uttrycksfulla i debatten, utan att man för den sakens skull behöver ta ställning (även om bör göra det också när det behövs). Vi är dock experter på böcker, kultur och om man är en duktig bibliotekarie är man också expert på barn och ungdom.

Den kompetens som genereras är värdefull för pedagoger, föräldrar och en möjlighet att föra barnens talan.

Detta har jag märkt ger positiva effekter kring värdegrundsarbetet som jag hoppas kunna skriva om lite längre fram.

Överhuvudtaget är kulturverksamheten på folkbiblioteket en underskattad resurs. Här i Vindeln har man tagit fast på intresset för våra brädspelskvällar och gjort dem till en del av undervisningen på elevens val.

Bokprat skräcksäcken

Under projektets gång har lite nya twister på bokprat utvecklas och jag ville dela med mig av ett exempel på bloggen. Detta exempel tar sin utgång i det inverterade bokpratet, där bibliotekarien lyssnar och bidrar med sin kunskap när läge ges. Det är också ett exempel på hur viktigt det är att man skapar grunden för det litterära samtalet genom att öppna upp för samtal.

Det ska nämnas att jag jobbat ganska mycket med ungdomarna och att vi har en väldigt bra relation. I detta fall var bokpratet en timme vilket är för långt i vanliga fall men fungerar bra med just den här klassen.

Inför detta bokprat så har jag fyllt en säck med böcker (på bilden en resväska) , faktiskt i flera olika genrer men eftersom vi jobbat mycket med skräck så har det blivit lite övervikt på just denna genre. Det är dock ett stort intresseområde för ungdomarna.

Tiden för förberedelse börjar vid det här laget bli ganska minimal. Jag har letat åt de absolut tråkigaste böckerna på biblioteket. Bland annat boken ”Hur du gör ditt eget papper”. När jag börjar bokpratet så låssas jag att jag blandat ihop mina papper. Om det till exempel är för 7a så låssas jag att jag trott att bokstaven är en siffra och att jag ska bokprata för 70-åringar. Det viktigaste är inte att vara rolig, utan att skapa en stämning där man vågar vara öppen, även om faktiskt både barn och ungdomar tycker att det är lite roligt. Att man försöker brukar generellt uppskattas.

Eftersom bibliotekarien i det här fallet uppenbarligen behöver hjälp så inleds en dialog, ur säcken kan man plocka upp populära böcker som de flesta känner till och på så sätt presentera dem för dem som inte läser, där drar man nytta av den pedagogik som brukar associeras till Vygotskij.  

Man ser till att fylla säcken med böcker som man kan tipsa om i likande genre så att de som läser också får läsutveckling.

Det är viktigt att låta eleverna leda samtalet men man kan gärna gå in på film och tv-spel när man tipsar om böckerna. Jag har turen att jobba tillsammans med helt fantastiska pedagoger som själva tål att skojas med lite. Jag tror att det finns många fördelar med att dra in läraren som kulturkonsument in i samtalet. Vad gillar du för skräck? Vad har du sett på tv nyligen?

Annars så utgår jag från Adian Chambers fyra bokfrågor men ju mer jag jobbar och ju säkrare jag blir på mitt eget arbetssätt desto mer litar jag på att eleverna kan föra samtalet.

Att få kritik från elever att man missar vissa böcker, genrer eller teman bör tas på största allvar, även om de framförs skämtsamt. Elevperspektivet innebär en möjlighet att ställa sig själv åt sidan som bibliotekarie, en möjlighet som lärarna kanske inte alltid har.

Cosplay på biblioteket

Hej! Jag heter Kamilla Shtieba och är 15 år. Jag går i klass 9C på Renforsskolan i Vindeln.
Nu praktiserar jag på biblioteket och skriver lite om cosplay.

Jag gillar att spela många spel på datorn och ibland även på konsol. När jag skulle välja vad jag skulle cosplaya som så tittade jag på spel som jag spelar och känner till. Ett spel som jag spelar ganska ofta är TF2 (Team Fortress 2). På bilden som bifogas är jag utklädd till en av karaktärerna i spelet, Scout. Eftersom jag knappt provat på cosplay så hade jag väldigt lite att röra mig med, så nästan allt jag använde mig av fanns hemma.

 Hörluren var en trasig hörselkåpa som jag tog bort ena kåpan på och målade orange, micken består av tejp, ståltråd och papper, och bandaget på händerna är gjort av en handduk som jag klippte sönder. "Dog-tagen" som jag har runt halsen bestod bara av en silverkedja och två kartongbitar som jag klippte ut och målade med silvrigt nagellack.

Eftersom en stor del av rekvisitan antingen redan fanns hemma eller var gjord av mig så kände jag mig som mannen som är bakom sidan "Lowcostcosplay" på Facebook. Han använder sig av väldigt vardagliga saker för att likna kända karaktärer från spel, filmer, serier etc. Men personligen så skulle jag kalla mig för "Budget-queen". 
Jag tycker att det är kul med cosplay eftersom man får vara kreativ och påhittig. Vem ska jag vara? Vad ska jag ha? Det är även ett sätt att se vad andra är intresserade av vilket kan starta konversationer. Det finns ett konvent som är i Umeå varje sommar som heter "Nerdcon" där folk t. o. m. kan tävla i cosplay. Vem som helst kan anmäla sig och cosplaya som vem/vad som helst. Det är ett bra sätt att låta folk med olika intressen inom samma ämne träffas och umgås.
Sen är det ju alltid kul när vuxna cosplayar och visar att de också är intresserade av serier, spel och övrig ungdomskultur.

Mannen i bilden jobbar på biblioteket i Vindeln och skulle föreställa Bob Marley, men det gick knappt att se eftersom han inte kunde använda sin hatt p. g. a. en katt som spelade ett spratt.

Lite kort om biblioteksdidaktik

Ofta är lärarna säkra på sin didaktik, Man samlar in kunskap via instrumentella metoder och det är ofta dessa som man vill göra lite roligare med hjälp av bibliotekarien. Bibliotekariens roll blir att lätta upp stämningen, att visa det roliga med skönlitteratur men även att ta hjälp av tekniska hjälpmedel som inte alltid lärarna är uppdaterade på , såsom boktrailers, kahoot osv.

Jag tycker dock att det är viktigt att man som bibliotekarie själv har kunskap och möjlighet att planera efter läroplanen och framförallt vårt biblioteksuppdrag.

En av didaktikens grundfrågor är ”Hur ska eleverna lära sig”. I den didaktiska triangeln så kanske den frågan kan översättas till metod och det är ofta den vi bibliotekarier rör oss kring.  

 Jag gjorde min första lektionsplanering med den utgångspunkten i metoden och med en övertro till att sätta läroplanen i syfte och att jag själv skulle kunna fylla innehållet. Som ni ser på bilden så står eleven i centrum, men är verkligen så den bibliotekariska didaktiska triangeln ser ut?  Man talar ofta om att sätta eleven i centrum men jag tror att eleverna bör vara tydligare sammankopplade med syftet och det är här man bör uppmärksamma skillnaden mellan bibliotekarie och lärare. Lärarna har ett praktisk funktion när det gäller ”Varför”. Man får lättare att klara sin utbildning om man känner till målen.

Bibliotekets varför kan vara något helt annat och något man kan behöva fundera på innan man ger sig ut bland eleverna. Vårt demokratiska uppdrag, skönlitteraturens kraft att visa på olika perspektiv. Möjligheten att utvecklas utanför den formella utbildningen. Allt detta är viktigt att förmedla för biblioteket och det är också viktigt att göra det i diskussion där eleverna är delaktiga,

Det finns inte någon objektiv sann kunskap. Även läroplanen står för ett perspektiv. Att sätta elevernas delaktighet i centrum, att byta ut skolan syfte mot bibliotekets syfte är steg ett i en pedagogisk biblioteksbaserad lektion.  För bibliotekarien ges möjlighet för eleven att närma sig syftet ännu tydligare.  

 Jag fastnade lite för en formulering på skolverkets webbsida:

” Undervisningen påverkas alltså av elevernas och lärarnas identiteter, erfarenheter och samhällssyn. Därmed handlar didaktiska frågor både om att få en förståelse av de erfarenheter som personer som ingår i lärandemiljöer (läroboksförfattare, lärare och elever) har och av deras åsikter om undervisningens innehåll. ”

Biblioteksdidaktik och traditionell didaktik som sker på skolan har inga motsättningar. Däremot bidrar man som bibliotekarie med ett unikt perspektiv i sin funktion som icke betygsättande Det demokratiska perspektivet kräver interaktion med eleverna. Än en gång så skulle jag vilja slå ett slag för den metod jag kallar inverterat bokprat, eller i alla fall öppna upp för mer personligt förhållningssätt till bibliotekspedagogik. 

Kort sagt ett tydligare fokus på syfte inom biblioteksdidaktiken och inte hoppa in på metoddelen per automatik.  

Hösttider

För projektets räkning planeras lite bokprat, spelkvällar men även en liten officiell avslutning den 2/11. Den 10/11 så föreläser jag om projektet på länsbibliotekets BUS dagar (Barn ung och skolbibliotekarier) 

Jag vill förutom detta hinna med två saker till.

Projektet har på många sätt blivit en kulturbrygga mellan ungdomarna och vårt bibliotek men också mellan kulturutövarna/bibliotek samt kulturproducenterna och bibliotek. På senare tid har verkligen intresset från förlag, författare och olika tidningar varit ganska stort. Så här i projektet slutskede vill jag även göra mig tillgänglig för att lyfta både debatt inom biblioteksvärlden men även öka kunskap om bibliotek och delaktighet hos kulturutövarna.

Det har varit svårt att hinna med detta i det dagliga arbetet men så här i projektets slutskede vill jag göra mig tillgänglig för brädspelstidningar, biblioteksblad för intervjuer och samtal.

Jag ska försöka länka artiklarna som finns på nätet här i bloggen men mycket kommer nog att hamna i pappersform.

Är man intresserad av detta så maila mig på:

Tommy.bildstrom@vindeln.se

Läsfrämjande i förhållande till nya medier.

Peter Alsbjer skriver i sin blogg om en undersökning som delvis utförts här på biblioteket i vindeln och som också refererar till den här bloggen. Peters inlägg kan man läsa här:

https://peterals.wordpress.com/2017/03/12/hur-ser-bibliotekarier-pa-lasframjande-i-forhallande-till-
nya-medier/

Jag skulle verkligen önska att fler tog del av den här uppsatsen. Det är en mycket bra genomförd uppsats med en tydlig slutsats och något som jag inte tycker att vi som bibliotekarier kan ignorera.

Sofia Strandberg skriver att "Studien har visat på hur nya
medier är beroende av ett personligt intresse hos den enskilde bibliotekarien för
att komma till sin rätt. "

Det här är något vi gemensamt måste ändra på om vi ska nå vår målsättning att nå och prioritera ungdomar. Att ta sig an ungdomskulturen kan inte bli avhängt ett enskilt intresse, den är i högsta grad relevant för vårt arbete och bör ses som en specialkompetens som man ska ha möjlighet att utbilda sig i. Vårt fokus på läsning och ungdomar står uttryckligen i bibliotekslagen.


Jag brukar tänka mig bibliotekslagen och biblioteksplanen som ritningen till ett hus. Vi kan inte bygga ett hus efter gamla modeller, om ritningen visar ett höghus så kan vi inte bygga en sommarstuga. Även om man tycker att det är trevligare. Även om det varit så tidigare.

Vi har ett tydligt demokratiskt demokratiskt uppdrag, vi kan inte se genom fingrarna när demokratiska värden och etiken som ligger bakom ifrågasätts.

Vi har en tydlig prioriterad målgrupp i ungdomarna, vi kan inte lägga ner flera arbetsdagar på att göra en uppställning om sylt och en timme till att knyta an till ungdomarnas egna litteratur och kultur.


En sak som jag verkligen tycker har varit lyckat med projektet är de metoder som vi visat fungera om man vill nå barn och ungdomar.

Här på bloggen finns det en tydlig koppling till den kulturen och biblioteksarbetet.

Det jag kan tycka att jag inte lyckats så bra med är att få igång intresset på andra bibliotek.

En liten ljusglimt är förstås att det kommer undersökningar som denna som ,även om den belyser nackdelarna med projekt som vårt, också skapar en debatt och förankrar den i forskning.

Ungdomssatir

Årets absolut största överraskning och tillika geniala serie ”the flintsones” d.v.s. Familjen flinta av Mark Russel och Steve Pughs tycker jag belyser svårigheterna med omvärldsbevakningen av serier. Om man hittar fram till den så upptäcker man en underhållande starkt satirisk serie med vuxentema.

Bilden är från en berättelse som driver med motståndet mot homoäktenskap. Berättelserna vågar vara allvarlig, ja till och med djupsinnig, samtidigt som det faktiskt är komik. Steve Pughs (teckarens) halvrealistisa version av bedrock och de ikoniska figurerna är ren och skär konst.

Om man vill jobba med skönlitteratur och ungdomsfrågor, eller bara om man har en tanke kring skönlitteratur som läromedel, så vore den här perfekt.

Om man vill ha en underhållande berättelse i serieform så är den perfekt.

Om man vill uppleva en riktigt bra serie, enligt seriekonstens alla regler: Perfekt.

Problemet är att det knappt finns någon informationskälla för de bibliotekarier som försöker omvärldsbevaka serier, annat än att det ligger på enskilda individers specialintresse. Synd, tycker jag. Det här är något som jag önskar fler skulle hitta till.