En ny början

 

”Kraftig jordbävning och sedan en storm som höll i sig i två år” Så börjar elevernas beskrivning av Vindelns undergång. En modell har byggts och historier spunnits kring husen som blivit kvar och de överlevandes situation.

Tanken med modellen var att samtala kring dystopin men också använda metaforen om framtiden för att diskutera oron inför framtiden. Ett fritt utgångsläge på vad man velat jobba med oavsett om man velat jobba med en enskild karaktär eller med miljöbeskrivningar skulle göra så att alla hittade sin egen nisch. Arbetet med ungdomarna har mötts av både framgång och motgångar, ungdomarnas tillgång till sociala medier gör att man alltid är uppkopplad, alltid bombarderad med information och sällan finns det tid för samtal och reflektion.

”Naturkatastrofen skedde på grund av att ingen gör något åt den globala uppvärmningen” skriver en elev. Någon har gjort en instruktion hur modellen och berättelserna skulle kunna bli ett spel med mincraft och GTA som förebild. Är bibliotekariens uppgift att koppla detta till vidare läsning, spelkulturen, källkritik på nätet eller ge utrymme för samtal och reflektion om oron? Varför inte alla dessa saker?

Skolbibliotekarien har en särställning i skolan, man ger inte betyg. Man har delvis ett uppdrag mot lärandet men även faktiskt av att roa och att låta eleverna finna sitt stöd i sin egen kultur. Att få jobba med informationssökningsprocessen och att använda nya och gamla medier efter elevernas lärprocesser är meningslöst utan att skapa ett rum som tillåter både samtal och reflektion. Just nu är det viktigt med en mötesplats med ungdomarnas egen kultur och litteratur i centrum. Jag hoppas att även detta är en ny början.