Omvärldsbevakning av barnkultur

Inför en kommande skrift gjorde jag ett litet experiment med en timmes tittande på cartoon network och skrev efter detta ner följande anteckningar:

Att tala om barnperspektivet har fått en ideologisk klang. I FN:s konversion om barns rättigheter betonade man barnens rätt till att göra sin röst hörd och få sina synpunkter beaktade men begreppet är mångtydigt. Att tala om barnperspektiv har fått en retoriskt tyngd men vad innebär det i praktiken för oss litteraturarbetere.

Som nybliven bibliotekarie så fick jag snabbt tipset att ha stenkoll på boktipsen som presenterades på nyhetsmorgon, de böckerna kommer snabbt att bli reserverade. Dock funderade jag på om jag inte som barnbibliotekarie snarare borde hålla koll på barnprogrammen? Barnens kultur har en unik aspekt i att de sällan är barnen själva som skapar kulturen utan det är vi vuxna som skapar den åt dem och särskilt i barnens fall så kan det vara intressant att titta på konsumtionen och försöka analysera vad den beror på.

Till sist hamnar det i en frågeställning om kulturens funktion.  Religionsforskaren Karen Armstrong skriver i sin bok Myternas historia att myterna har utformats ”till att hjälpa människan att komma tillrätta med sina problematiska villkor i världen” och jag tror att myten och kulturen är av samma ursprung och har samma funktion. Det är ingen slump att deckargenren är en av den mest populära, den talar till den undermedvetna oron över en ökad brottslighet och i ett samhälle där många andra faror lyckligtvis bleknat är det ett sätt att i säker läsfåtölj vaccinera rädslan.

På samma sätt ser jag barns fascination över de öppna spelvärldarna som ett uttryck för en från vuxenvärlden allt för organiserad lek, kanske har barndomens fria lek på ängarna byts ut mot äventyr i Hyrules skogar?

Behov uppstår aldrig utan grund och att därför inte låta barn välja sin egen kultur tillintetgör syftet med kulturen som ett hjälpmedel att bearbeta konflikter, både inre och yttre. Bruno Bettelheim skriver kritiskt i sin bok Sagans förtrollade värld om att censurerad barnlitteratur inte har förmåga att ”ge näring åt de resurser som barnen behöver allra bäst för att komma tillrätta med sina svåra problem” och just därför är det viktigt att man har ett kulturellt barnperspektiv, särskilt om man senare ska koppla detta till läsning.

Lika självklart som det är att följa nyhetsmorgon så är det för mig som barnbibliotekarie självklart att följa barnprogrammen och spela tv-spelen. Att verkligen sätta sig ner framför cartoon network ger insikter. Precis som Pippi Långstrump en gång i tiden lyckades utmana vuxenvärlden genom att hoppa i sängen och klara sig utan föräldrar så är merparten av barnens hjältar av idag just antihjältar, barn som inte är duktiga i skolan och som inte har perfekta familjer. En timmes barntv en torsdagskväll ger insikt.  När barnen i den tecknade barnserien ”Gumballs äventyr” upptäcker att juicen innehåller äkta apelsin och inte siffror så uppdagas det att mamman i familjen av misstag fått med sig fel matkassar, rika människors matkassar. Det visar sig också att barnens mp3 spelare är en miniräknare som pappa Richard har tejpat hörlurar på. Barnen börjar undersöka varför dom är så fattiga och trots humorn och den skruvade berättelsen så är det inte ett helt ovanligt tema i tecknade amerikanska barnserier, antagligen är det ett utslag av den försämrade amerikanska ekonomin.

När sedan jag sedan får följa Timmy i barnserien  ”fairy odd parents ” är det heller inte svårt att dra paralleller med  barns livsituation i det moderna samhället. Timmys föräldrar (som passande nog heter  Timmys mamma och Timmys pappa) tar inte egentligen själva sitt vuxenansvar utan gör roliga saker och lämnar ofta Timmy i händerna på en av seriens antagonister, den onda barnvakten Vicky. Att barn och deras kultur också speglar vuxenvärldens våndor blir tydligt då hjälten Fin i serien ”äventyrsdags” kämpar mot skurken ”iskungen” som utan svårigheter (annat än att han är tecknad) skulle kunna göra en Crossover men den svenska tv-serien Stalker.

Exemplen blir många och för mig som jobbar med barn och barnlitteratur är det viktigt att ta avstamp i barnens egen kultur, våga se och analysera tecknat på tv och faktiskt läsa de böcker som barnen lånar och inte rädas för den svärta som dyker upp i barnlitteraturen eller på catroon network.

Populära böcker som dem om syskonen boulevards olycksaliga liv av Lemony Snicket eller Tvillingarna Thornthwaites testamente av Gareth P. Jones tror jag är typiska barn av sin tid. Trender som överlevnadsböcker i skolan som tex. tv serien ned's declassified har ofta direkta litterära motsvarigheter (Gregs bravader av Jeff Kinney är ett typiskt exempel).

Min slutats är att bibliotekarien har mycket att hämta i omvärldsbevakning av barnkultur och att det är något som bör lyftas fram då den antagligen inte är lika självklar som omvärldsbevakningen av vuxenkultur.