Populärkultur och elever med neuropsykiatriska funktionshinder

Att jobba med skönlitteraturen och populärkulturen ger en möjlighet att ge eleverna inträde till andra människors tankar. Såsom det uttrycks i kursplanen så är det tänkt att det ska utmana till nya tankesätt och öppna för olika perspektiv.

Biblioteket har förutom samarbetet med skolan §4 i bakhuvudet: 

4 § Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska ägna
särskild uppmärksamhet åt personer med funktionsnedsättning,
bland annat genom att utifrån deras olika behov och
förutsättningar erbjuda litteratur och tekniska hjälpmedel
för att kunna ta del av information.

Denna text ska handla om elever som har svårigheter med social interaktion, kommunikation och central koherens, d.v.s. hur man uppfattar sammanhang och helheter. Individer med stora svårigheter inom dessa områden får ofta diagnosen Aspbergers syndrom. Med det kan också medfölja en begränsad föreställningsförmåga och hos vissa individer har man utöver detta stora problem med perceptionen och kan vara känslig för ljud, beröring osv..

Detta är alltså en prioriterad målgrupp för biblioteken vars uppgift är att stärka dessa individer utöver det arbete som sker i skolan. Personer med Neuropsykiatriska funktionshinder är svåra att upptäcka, ett samarbete med skolan är här nödvändigt och också naturligt. Litteraturen man arbetar med bör väljas med omsorg då läroböckerna kräver att eleverna ska kunna generalisera och läsa med inferens vilket är det som man har svårigheter med då man har den här sjukdomen.

Här är det extra viktigt att möta eleverna på deras egna arena. Utan några större studier som uppbackning är jag säker på att eleverna befinner sig på nätet, att eleverna spelar, att eleverna undersöker sina sociala förmågor även på nätet och i onlinespel.

En kort guide hur man bemöter personer med aspbergers syndrom beskrivs i morgon på bloggen, men det är viktigt att biblioteken har kunskap om de speciella förutsättningarna. Meningen med detta samarbete är göra en kulturell kartläggning av en person med aspbergers syndrom för att i första hand hjälpa till med den egna skönlitterära läsningen, i andra hand ge skolan tips på metoder och litteratur samt att undersöka om man kan jobba med skönlitteraturen utifrån elevens intresse för att diskutera socialt samspel.

Litteraturförmedling på nätet

Om biblioteken ska ha livslångt lärande som ledstjärna samt ge möjligheten till att fördjupa barn och ungdomars utveckling och läsintresse så behövs både kunskap och förtroende. Se tidigare inlägg om litteraturkännedom.

Viktigast är kanske hur vi signalerar detta på nätet.

En bra mer övergripande artikel på mina bibliotek som guidar låntagaren i svensk arbetarlitteratur:

http://www.minabibliotek.se/120759/svensk-arbetarlitteratur

En fantastisk artikel om man mer specifikt riktar in sig på slavisk litteratur:

http://www.minabibliotek.se/139567/sjalvstandighet-och-sanning-i-slavisk-litteratur

Dock så saknas det både övergripande och mer specifika artiklar om serier. Faktum är att boktipsen är ganska skrala med tanke på intresset som finns i Västerbotten. Både en serieskola i Skellefteå och en populär seriebutik i Umeå skvallrar om ett stort intresse och på vår webbplats minabibliotek.se kommer det inom kort att dyka upp både serietips och en och annan artikel.

Jag ska försöka länka till dem i bloggen men i första hand är det två artiklar kring mer specifika litteraturorienterade företeelser samt boktips som tar upp den mest basala seriehistorien såsom The Dark Knight returns, Watchmen osv..  (tidigare har jag skrivit om Maus samt fables) samt några boktips kring serier som finns på netflix som till exempel Alias, Green Arrow, the flash osv..

Nästa steg är förhoppningsvis att plocka upp det specifikt västerbottniska intresset som rör sig kring skaparna här samt Dylan Dog som ges ut i Skellefteå och givetvis nya intressanta serier som Acke, Hinterlands osv..   

Litteratur som främjar eget skapande

Som jag tidigare noterat så är fanfiction en outnyttjad resurs på biblioteket. Att uppmuntra människors skapande (jag skriver inte barn och unga) handlar om att flytta gränser, åsidosätta jantelagen och att ge tillträde till den skapande kraft som jag tror att alla bär inom sig. Kodat i vårt DNA.

Ovanstående mening ska inte läsas metaforiskt, jag tror verkligen att vår biologiska drift att skapa, att sprida information via vårt DNA på något sätt omvandlats till ett grundläggande behov att efterlämna en del av sig själv. Min berättarröst, den du får i huvudet när du läser detta , är en kvarleva av mig som satt i print skulle överleva min biologiska kropp med flera hundra år.

Att skapa och skriva är en del av vad som gör oss mänskligt och den nya tekniken har möjlighet att låta fler få utlopp för detta. Har vi detta i åtanke när vi jobbar med ungdomar?

Fantasi och fantasy är naturliga samarbetspartners. Sagor har antagligen berättats sedan mänsklighetens gryning och kommer att leva i flera hundra år till.

Vad biblioteket bör ta tillvara på är de moderna sagorna.

För att ge ett exempel på en fantasirik värld som jag tror exemplifierar ovanstående är serien Hinterkind av Ian Edgington och Francesco Trifogli.

I Hinerkind får man följa två ungdomars vandring i en postapokalyptisk värld. Människan är nästan utrotad av någon sorts pest eller sjukdom och naturen tar tillbaka jorden. Det är en berättelse om förändring och konstruerad tillvaro där man vänder på maktförhållandena.

Människorna jagas av sagofigurer, dessa har alltid funnits men har varit bortträngda av människor, nu tar de hämnd. Varulvar, troll och människor samlas i en mix som denna förkortade beskrivning inte riktigt gör rättvisa. Det är fantasy och fantasi uppskruvat till max och mästerligt berättat.

Många teman skulle man kunna jobba med pedagogiskt, om man nu måste rättfärdiga det utöver själva läsupplevelsen . Serien skulle såklart behövas lyftas fram i skyltning och på webben och då ämnet ligger i tiden så skulle det säkert locka en och annan besökare till biblioteket.

Men den riktiga vinsten är den explosion av kreativitet och det faktum att ingen kan läsa detta utan att på något sätt fångas med i fantasin och mytologin.  

Litteraturförmedling och litteraturkännedom

Åse Tveit som skrivit boken Innganger; Om lesning och litteraturformidling menar att engagemang är en viktig komponent i litteraturförmedling, att litteraturförmedlaren själv ska läsa och ha både genrekunskap och kunskap inom litteraturhistoria. Vidare menar hon också bibliotekarien ska ha förmågan att kunna bedöma komplexitetsnivån på texter samt en social förmåga och kunskap att kunna möta den som frågar. Litteraturhistoria ( och framförallt kunskapen om genrer) är A och O för litteraturförmedlaren, även om man jobbar med populärkultur. Särskilt när man jobbar med populärkultur.

Projektet det magiska ordet är ofta och nosar på gränsen när det gäller den elitistisk bilden av vad som är god kultur i motsats till vad man brukar benämna som kulturell demokrati där man utgår från användarens intresse.

Jag vill mena att de två går hand i hand. Vikten av litteraturhistoria behövs och är underskattad. Den behövs först och främst för att sätta populärkulturen i rätt sammanhang. Alla berättelser är sprungna ur en kontext, detta gäller även berättelser som använder andra medier.

I tidigare inlägg har jag problematiserat det faktum att vår litteraturförmedling främst bygger på våra egna erfarenheter och eget intresse. Även mitt eget engagemang. Men oavsett vad man tycker om betald lästid så är grunden i litteraturförmedling litteraturhistoria. Detta är självklart för många men förvånansvärt inget krav på vårt utbildning. En gemensam teoretisk grund och ett utvecklat kollegialt lärande saknas också.

Många är det som uppfattat detta. Denna uppsats är väldigt bra:
http://bada.hb.se/handle/2320/7314?mode=full

En slutsats av projektet är att mitt egna engagemang när det gäller populärkultur, serier och fantastik litteratur har varit (eller beroende på hur det plockas upp, kan vara) viktigt för biblioteken men inte utan att man sätter den i kontext med litteraturhistorien och inte utan att det kollegiala lärandet.   

Tänk dig biblioteket som ett skepp

Låt oss tänka den som en vacker brigg med separat mast för gaffelseglet. Vindarna som blåser är samhällsförändringarna och sjövägen är utstakad. Vår sjökarta är bibliotekslagen och vi styr mot landet demokrati förbi öarna yttrandefrihet och åsiktsbildning.  På vägen plockar vi upp alla som vill åka med, ingen ska lämnas i sjönöd. Det är många ungdomars i vattnet nu så vi har en extra utkik som håller ögonen öppna för den speciella målgruppen. Ibland ser man folk på stranden som pekar och ropar åt oss att vi egentligen är en stockbåt och att brädorna (om man tittar riktigt noga ser man att de består av böcker) är omoderna och ruttna, men då ser man inte hela skeppet.

Skeppet är fantastiskt vackert. En del av plankorna har är så gamla att man tror att Ptolemaios den andre av Egypten spikat fast dem, gaffelseglet är digitalt och pixeleras i solen. Briggen har nämligen både digitala och analoga segel och besättningen har vigt fyra eller fem år av sitt liv för att träna sig för att manövrera skeppet.

Men stora skepp är lite knepiga att styra, även om sjövägen är utstakad på det stora hela så kan man få mer fart om man använder sig av lite andra vägar. Just nu kanske de digitala seglen har mer medvind, jag vet inte. Ett stort skepp tar tid att ända kurs. Men sjunka kommer det inte att göra.

Omvärldsbevakning

Tro det eller ej men bilden är tagen på mitt köksbord (det är ganska nyinköp, därav frånvaron av fläckar). Serierna är en del av min omvärldsbevakning och sådant jag köpt själv (alla utom Acke faktiskt). Det ingår inte i min arbetstid att läsa böcker.

För vår prioriterade målgrupp ungdomar borde det finnas minst arbetstid till att hålla sig uppdaterad uppdaterad med den här typen av ungdomslitteratur. Betald lästid är något svävande men om det inte ingår så är det egentligen inte möjligt att hålla sig uppdaterad om man inte själv är intresserad.

Jag har ett eget intresse, men det blir ett stort problem för hela verksamheten om det förväntas att man ska hålla sig uppdaterad på fritiden. Ett bokprat utgår ofta från personen som håller i det. Bokpratet avspeglar då dennes fritidsläsning, men är bibliotekets personal verkligen så varierad att vi på det sättet får den bredd som vi enligt våra styrdokument bör ha?
Påverkar detta bokinköpen?
Påverkar det vårt pedagogiska arbete med ungdomar?
Blir vår kvalitetsdeklaration bara tomma ord om btj:listans redaktörsomdömen är en ledsjärna istället för ett komplement?
Är vårt kollegiala lärande så utvecklat att vi kan plocka upp bredden på den kompetensen som finns utspridd i länet?


Om ungdomar är vår prioriterade målgrupp och de flesta som arbetar är mellan 45 och 65 blir det  faktiskt ett problem. Ett problem som man kan lösa med bättre samarbete och med ett strategist arbete med litteraturen. Ett strategiskt arbete där man aktivt jobbar för bredd och där det ingår att fylla uppenbara luckor och arbetstid till att göra det.

Att arbeta med inferenser

Barns läsförståelse följer vissa mönster. Till en början så kopplar man texten till texten. Det är inte helt ovanligt att många barn med iver kastar sig på uppgiften att lösa läskoden, med stolthet också gör det men sedan tappar intresset. Många lärare upplever att besöken på biblioteken blir surriga och ostrukturerade och man tar till lättlästa böcker för att underlätta för barnen. Ointresset ligger snarare i att man redan knäckt läskoden och behöver hjälp att med att komma till nästa fas, koppla texten till det egna jaget.

Inferens kallas det när man fyller tomrummet i texten och man läser mellan raderna. En liten kille som går i årskurs 4 tar hjälp av de erfarenheter och intressen som en sådan har, för att kunna få läsförståelse måste man kunna samla ihop informationen och ge det en annan mening.

För att ta ett exempel ur Mikael Thörnqvist bok fotboll och kyssar:

-Vilka stora fötter du har, sa han.
-Läggav. Det är pappas skor.
- Vill du dansa?
- Okej.

En vuxen person kan kanske tillochmed av titeln fylla tomrummet mellan raderna. Här är det inte bara en beskrivning av karaktärens sko utan ett trevande försök till uppvaktning på dans. Vem kan inte känna igen sig i en felaktig början, ett försök till kontakt som slår aningen fel. Vilket mod det krävs för att bjuda upp och lättnaden av att inte få nobben? Det är många känslor som ryms mellan raderna.

För att man ska kunna utveckla läsförståelse måste balansen finnas. Texten måste vara informativ, man måste kunna koppla relevant bakgrundskunskap till texten.

Barnet måste skapa en ”text till jaget” koppling.

Hur gör man nu detta?

Jag som gärna jobbar med serier vill gärna slå ett slag för seriernas möjligheter att hjälpa barnet att skapa mentala bilder. Bilder som är kopplade till text hjälper barnen att automatisera läsningen på ett sätt som jag tror är väldigt underskattat.  Att använda sig av populärkulturen och bildspråket i denna tycker jag egentligen är ganska självklart. Hur tänker sig barnen en jätte idag? Vilken mental bild frammanar man? Serier som använder samma bildspråk som tillexempel cartoon netvwork behöver inte vara något dåligt i sig.

                                                                           Jätte?

 

Och har man verkligen gett estetiken en chans? Många barnprogram har en förvånansvärt genomtänkt och estetiskt tilltalande stil. Serier som som Stevens universe, äventyrsdags eller serien Chowder som använder tyg som bakgrundsbild på ett smart sätt (samma teknik användes faktiskt i Monkey Island). Poängen är att man bör bedöma bildspråket efter sitt eget kriterium och inte skygga för att använda ett bekant bildspråk, även om det upprör att barnen är mer förtrogna med manga än John Bauer.

 Ett annat sätt att uppnå samma effekt är att öva, öva öva och det kanske är där som vi vuxna tappar bort oss när vi lätt skyller på skärmtid. Jag har aldrig varit särskilt mycket för att städa, bortförklaringarna har ändrats i och med den nya tekniken men lata personer som undertecknad vill helst inte göra något som är jobbigt. Dessa individer måste luras till att göra övningen roligare.

Val av litteratur är i detta fallet A och O. Många böcker som klassas som lättlästa lämnar väldigt lite utrymme mellan raderna, jag kan givetvis se fördelarna med det om man fortfarande är i text till text fasen, men frågan är om det inte lönar sig att tänka sig för en eller två gånger. Ett litet insidertips från mig är att välja lättlästa böcker som handlar om barnfrågor. Läxan som rymde eller Apkyssen (båda av Johan Rundberg) är lättlästa och lämnar utrymme för känslor.

En fantastiskt duktig och kunniga skolbibliotekarie är givetvis ett bra hjälpmedel för att hjälpa till att ta steget till text till jaget nivån. I den enklaste formen så kan vi hjälpa till med att göra övningen lättare genom att erbjuda bra böcker. I en perfekt värld hade vi möjlighet att enskilt får sätta oss ned med varje elev och ta del av dennes egna erfarenheter och intressen för att kunna hitta precis lagom rätt nivå på bok och handling. Detta gör vi också, kanske mest på kvällstid när de riktigt bokintresserade kommer, men sällan när läraren skickar en hel klass.