Helguppdatering: Omvärldsbevakning Serier

Jag har via mejlen fått en fråga om just omvärldsbevakningen kring serier. Jag har tidigare nämnt att det ibland kan upplevas som att det är där biblioteken brister och det förs en diskussion om hur man ska kunna förbättra samarbetet. Det är självklart inte så att alla bibliotekarier ska ha omvärldsbevakning på serier i sin arbetsuppgift. Men någon kanske? Om det är få så hur sprider man deras kunskaper?

Eftersom helguppdateringarna är lite lättsammare så kan jag tipsa om att det egentligen inte är så mycket mer avancerat än att följa industrin på diverse convent, paneler osv.. Frågan vi bör ställa oss om 1 timme och 29 minuter omvärldsbevakning av serier via youtube en gång i halvåret är så mycket att bråka om? Tips för den intresserade:

https://www.youtube.com/watch?v=MeclvTBvADI

Tillgänglighet och spel

Något som jag tycker att vi biblioteken gör riktigt bra är vårt arbete med tillgänglighet. Det är inte bara fysiskt tillgängliga bibliotek utan vi jobbar med allt från lättlästa böcker, talböcker, taktila böcker osv..

Den här diskussionen om tillgänglighet förs såklart också inom spelvärlden. Man kanske inte kommit särskilt långt men för oss som jobbar på bibliotek och funderar på spelarrangemang så kan det vara intressant att veta att den finns.

Det finns grupper som jobbar med teknologin och kontroller:

http://www.specialeffect.org.uk/


Även större spelstudios börjar anamma det tänket (i denna länk blir det  både reklam och våld) 
https://www.youtube.com/watch?v=Ls_CD4mB42s

Helguppdatering: Jag och Ola skogäng

För några år sedan... ganska många år om jag ska vara ärlig så var jag med i någon form av seriestudiecirkel. Ingen officiell men vi var några stycken som , mestadels via nätet,  lade 1000 kr var på ”semesterläsning” och sedan så diskuterade vi serierna. Detta var långt innan jag blev bibliotekarie och en liten sökning på serieforumet visar att vin var inblandat så jag avstår från att länka något men så här följde diskussionen (som jag minns den):

Med en satt budget, mestadels var den satt av min sambo om man ska vara helt ärlig, så blev det oundvikligen diskussioner om vad man bör köpa. Jag hade kommit så långt i min personliga mognad att jag kunde erkänna för mig själv och andra att jag var väldigt less på svenska självbiografiska serier i gråskalor. Jag var lite besviken över hur superhjälte genren dragits mot mer realism. Jag såg mig själv sitta ute på stranden och återuppleva barndomens serieläsning. Högarna med Fantomen och Tintin i tältet utanför badstranden i Rentjärn, sittandes ute i naturen i Sandfors ,som för mig sedan dess blivit kopplad till någon urtida lovcraftiansk mix av solsken och skräck. Samtidigt var jag , trots att min sambo ibland pikade mig om motsatsen, en vuxen man med två barn och, om jag ska vara ärlig, lite väl kräsen och omständlig på vad jag lade min då ganska knappa fritid på.

En kompis tipsade mig om Ola skogängs nyutgivna bok ”mumiens blod”. Jag köpte den inte.

Efter att ha publicerat min lista så fick jag ett telefonsamtal. Först artigt men man kunde ana en viss irritation. Eftersom jag uttryckt mig lite som en gnällpotta så fick jag följande scenario beskrivet för mig. Om jag nu , med mitt intresse, kom över en stor mängd pengar (Jag utgår från att det var en fiktiv lottovinst då smårunda serieälskande män i vuxen ålder sällan förknippas med överflöd av rikedomar) och med dessa skulle köpa sig en serieförfattare och tecknare hur skulle den serien se ut? Om dessa skapande människor skulle få uppgiften att skapa ett verk speciellt för dig, bara för ditt eget nöjes skull vad skulle bli resultatet? Min vän argumenterade att min önskan av en korsning mellan Tintin/Hellboy/Lovcraft/ intellektuell/lekfull opretentiös men gärna med en släng av referenser till historia redan fanns. Egentligen var det ekonomisk galenskap att inte köpa Ola Skogängs bok om Theo istället för att lägga ner flera hundra tusen för att hyra in någon att skapa det från grunden?

Mitt ekonomiska sinne fick aldrig chansen att utveckla sig i samma takt som mitt litterära. Det är svårt att pricka hål på den logiken så jag köpte boken.  

Jag minns sommaren jag läste Ola Skogäng och såhär i efterhand så tänker jag att det kan ha påverkat mitt yrkesval. Såhär i efterhand kan jag se vissa funderingar som senare kom att impliceras i bibliotekstänket. Jag tyckte inte att man uppmärksammade kvalitetsäventyrsserier och att mycket som kom i den genren var … skit helt enkelt och här kom motsatsen i perfektion. Med tentakler till och med.  Jag minns att jag tänkte att det här borde alla veta om att det finns. I mina tankar var det givetvis jag som upptäckt denna fantastiska författare och nog är det nästan min plikt att uppmärksamma detta fantastiska fynd?

När jag många år senare kontaktade Ola skogäng så hade jag nyss börjat som bibliotekarie. Jag vet inte om all detta engagemang kommer fram i texter av det här slaget direkt:

http://www.minabibliotek.se/148341/mumiens-blod

Jag var både lite blyg, vilket jag försäkrar inte är ett karaktärsdag, och ville inte framstå som någon som skulle kunna få ett specialavsnitt tillängad åt sig i ”Stalker”. Vi hade problem med att hitta tid och budget för författarbesök och min plan att lura ut Ola i ett hemsökt sanatorium stoppades av vaktmästaren. Lyckligtvis för mig är Ola den i särklass trevligaste skapande person jag någonsin haft att göra med. Mitt projekt som rör sig kring serier och läsande går faktiskt rätt bra. Sakta men säkert börjar jag få lite vind i seglet, större intresse från biblioteken och andra kulturintresserade så planerna finns fortfarande. Ni bibliotikarier som läser detta kan se det som ett tips på både en fantastisk serieskapare och ett bra tips om man vill ha ett författarbesök. Ni som är serieintresserade och inte hittat Ola ännu: Låna mumiens blod på biblioteket. Och Ola själv (jag skickar en länk till denna text): Kanske är det mitt oförstånd men jag utgår från att du skulle kunna, om du inte redan gör det, bada i pengar? Författare som inte ger avkall på sin konstnärliga intigritet och verkligen skapar utifrån detta och inte först och främst på vad som som är kommersiellt gångbart har min djupaste respekt. I mitt yrke ser jag att det är just den här typen av serier som det görs på tok för lite av och jag tror på fullaste allvar att det är en av de bästa ingångarna till läsning för ungdomar som ,liksom jag en gång, vill uppleva äventyr både med hjärna och hjärta .

Jag och Ola på Nordsken

Serie och ungdomskulturmöte på biblioteket i Hällnäs

I Tisdags har vi diskuterat Marvel vs Dc men kanske först och främst superhjältar man identifierar sig med. Det visar sig att samtliga hade sin egen hjälte. Bibliotekariens val, kapten Marvel, påverkade då inte opinionen. Förutom det vanliga galleriet dök Death stroke upp. Lustigt nog var fördelningen Marvel/ Dc precis 50-50.

Åsikterna gick  isär rätt rejält när värsta superskurken skulle koras och det blev oavgjort mellan Magneto och Jokern.

Viss uppståndelse uppstod kring frågan huruvida Zoom och "the yellow man" var samma person. I guess you had to be there.

Raka rör: Det här får inte biblioteket missa

Med lite insikt i vår kommande regionala biblioteksplan kan jag avslöja att man vill uppmärksamma västerbottniska författare. För oss som jobbar inom biblioteken i Västerbotten kommer inte detta som någon gigantisk chock. Inte heller är det något jag emotsätter mig. Vi har i vårt län en väldigt stark berättartradition och jag ser det som en av bibliotekens viktigaste uppgifter är att synliggöra både nya och etablerade författare. Jag tycker att vi ska satsa pengar på både att lyfta berättandet, att undersöka nya möjligheter för detta. Vi måste skapa någon sorts samordnare som har till ansvar att täcka både ungdomslitteraturen och den traditionella. Med det sagt blir jag , i sammanganhet ett väl valt västerbottniskt ord, skogstokig om man nu i september missar Emil Maxens seriealbum Stor Jobal från krokjala.

Fantastisk konst från Västerbotten

Branschsammankomst för Bibliotekarier

Här står jag och gestikulerar.

På bussen till Skellefteå skrev jag om hela min föreläsning. Den föreläsningen som jag ändå jobbat ganska mycket med. Med utgångspunkt i bibliotekslagen och i vårt uppdrag där ungdomarna är en prioriterad målgrupp är det mycket som kan ifrågasättas i dagens biblioteksarbete. Ta bara definitionen av barn och ungdom som på många bibliotek blir likställt med sagostunder. På något sätt var Nordsken kulminationen av vad jag velat jobba med på biblioteken. Både att visa upp kulturintresset, sätta det i perspektiv till vårt uppdrag. Ge konkreta förslag på vad man kan jobba med och fördelarna med just den här kulturen.

Ändå blev det inte riktigt bra. För kritiskt, som den där hemkunskapsläraren som rabiat hävdade att , kärnämnen till trots, hemkunskapen var det absolut viktigaste ämnet i skolan. Jag kanske är sådan som bibliotekarie? Kanske är det så man ska vara om man vill vara världens bästa hemkunskapslärare, däckbytare, bibliotekarie eller vad det nu må vara men kommer folk verkligen att lyssna på en.

Jag skrev om föreläsningen så den handlade om min egen läshistoria i stället. Hur en läsupplevelse kan förändra ens liv. Hur viktigt det är att göra den tillgänglig för alla oavsett ekonomisk situation, hemmaförhållanden osv.

Visst var bibliotekslagen med.

Vi som alla andra har styrdokument att förhålla oss till men det viktigaste var kanske att visa hur stort engagemang det finns kring den här kulturen. Vad den betydde för mig och kan betyda för andra. Hur den är mycket starkt kopplat till just läsning och jag försökte med lite humor visa på skillnaderna i vårt praktiska biblioteksarbete skiljer sig från den verklighet som vi ser den på nordsken.

Ska jag vara ärlig så var det lite jobbigt att prata om sig själv på det viset.  Det var drygt 30 deltagare från ca 20 bibliotek där. Mest lokalt förstås men en av bibliotekarierna hade åkt ändå från Skultuna!

Såhär i efterhand så var det många som var både lika intresserade som mig och mer kunniga. På det viset kändes lite som jag höll ribban lågt. Erfarenheten kring detta är dock att vi är fler än vad man tror som kommer från den här kulturella bakgrunden och förhoppningsvis är det en sporre för oss att samarbeta. Å andra sidan har några hört av sig som inte varit intresserade innan men som nu börjat fundera lite kring detta.

Om någon av er läser detta så vill jag rikta ett stort och hjärtligt tack för det mottagandet jag fick på nordsken. Det är bland det roligaste, mest skrämmande och viktigaste jag gjort och responsen jag har fått efteråt har faktiskt rört mig. Det börjar redan tisslas och tassla kring eventuella samarbeten och det känns otroligt roligt. Tack.

Bloggen har kommit i skymundan men nu kommer det att dyka upp lite inlägg. Den absolut största och gladaste nyheten är kanske att Nordsken blev en sådan succé. Inte bara branchdagen för bibliotekarierna, som var inbjudna bland annat för att få uppleva kulturintresset , utan på både ett personligt plan, arrangörsmässigt och som ett slag för kulturen. Nordsken hade ungefär 9000 besökare. Om vi pausar bara där. Skellefteå är inte så stort. Om jag tillåter mig att höfta lite så är det en stad med ca 30 000 invånare att jämföra med Umeås 100 000. Det är fantastiska siffror för arrangörerna. Men stopp nu ett tag. Jag själv brukar framhålla att biblioteken inte är så beroende av statistik. Vad säger egentligen ett litet utlån av sagan om ringen som kan förändra en ungdoms liv, läsintresse och kan man ställa det mot fjorton utlån av en deckare?

Även om besöksantalet är ett mått på intresset för kulturen så är det snarare min personliga upplevelse av nordsken som jag tar med mig på biblioteket.

Både stora och små hade genuint roligt. Serieintresset var verkligen stort både hos ungdomar och vuxna och oftast var det både föräldrar och barn som var intresserade tillsammans. Jag pratade kort med en ungdom som berättade för mig om sitt intresse och serien Uncanny Avengers som hen upptäckt via x-men filmerna. Det var som att möta en yngre version av mig själv. Med ett stort urval av tidningar till salu så gäller det att hålla hårt i veckopengen och gratisprincipen som jag tycker att vi alla på biblioteket bör värna om gjorde sig på något sätt påmind. När en trettonåring förklarar en serie så är det inte alltid lätt att hänga med. Jag kan inte göra anspråk på att kunna varje liten detalj men nu är boken inköpt. Det verkar vara ett förvånansvärt intressant tema för biblioteken då det är två grupper i konflikt som ska sammanstråla och komma överens.

Att få ta del av intresset och alla diskussioner kring serier och spel har varit en fantastisk upplevelse och om det någonsin fanns en tvekan om att intresset för den här kulturen var lågt så torde den vara som bortblåst nu.

I morgon på bloggen: Branschsammankomsten för bibliotekarier